Rätt person

Jag pratade med Anna Odell idag och nu känner jag mig en liten aning starstruck. Anna Odell som iscensatte en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm och därefter fördes till psykakuten på St Görans sjukhus. Anna Odell som bältades och tvångsmedicinerades och som, när hon förklarade att ”insjuknandet” var en del av ett konstprojekt, blev offentligt massakrerad i media under flera veckors tid. Anna Odell som anklagades för att utnyttja människor, för att slösa med vårdens resurser och för att göra folk till åtlöje.

Jag minns när det hände och att jag över frukostbordet uttalade min oförståelse och kritik. År 2009 var mitt konstbegrepp för trångt och snålt och begränsat för Anna Odell.

Anna Odell som inte iscensatte vilken psykos som helst, utan sin egen upplevda psykos. Som ville använda konsten för att ”öppna upp för ett samtal om hur vi vill att omhändertagandet av skrämda ensamma människor ska se ut”. Anna Odell som, när hon till slut valde att försvara sig, lämnade ut sin egen sjukdomshistoria och bräcklighet till just det mediasamhälle som ägnat så många ord åt att schavottera henne.

Jag minns när jag träffade Anna Odell på en konferens i Trondheim hösten 2010. Hur ung hon var och hur naket hon talade om det som hänt : med den intensitet som utmärker personer som varit med om något överväldigande, något som de ännu inte har hunnit bearbeta.

Anna Odell som tog sig an uppgiften att ge den mest utsatta patienten – psykpatienten – en röst. Som, när jag frågar om hon vill komma till Östersund och berätta, direkt svarar ja. Men som, när jag ber henne prata om vilken betydelse hon tror att hennes verk har haft, direkt svarar nej. Hon är inte rätt person att uttala sig om det, säger hon.

Läsvärt i DN
Läsvärt av Åsa Nilsonne
Läsvärt av Anna Odell

 

 

I ett tidigare liv

Hur det första riktiga snöfallet, i ett tidigare liv, verkade som en nyckel till lyckliga barndomsminnen. Hur jag, allteftersom snön täckte marken, fylldes av barnslig glädje, jullängtan och en önskan om att få springa ut och göra snöänglar.

Hur snöns plötsliga ankomst numera triggar igång en rad måsten: har ungarna några vinterkläder? vilken är den bästa overallen? vem åker in till stan och köper? har vi skor/långkalsonger/vantar/mössor/tjocksockar? om inte, vem fixar det och när?

Hur den inre blicken har rört sig från min egen barndom till mina söners barndom och hur jag önskar att de också ska vilja fortsätta göra snöänglar, långt efter att de egentligen har blivit för stora.