Något intressant händer när jag läser Erika Treijs recension av Lyckliga i alla sina dagar i Svenska Dagbladet: jag inser att hennes upplevelse av boken är den perfekta motsatsen till min. De avsnitt som Treijs är kritisk till är de som jag uppfattar som de absolut starkaste, medan de fåtal avsnitt som Treijs faktiskt uppskattar är de enda som inte faller mig i smaken. Jag inser att detta spegelförhållande säger något om mina politiska utgångspunkter.
Jag tycker att Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar är en alldeles lysande bok. Vill man inte läsa den för det sätt på vilket Nina omdefinierar moderskapet, så bör man definitivt göra det för dess skarpsynta kritik av det kapitalistiska systemet. Det är här bokens absoluta styrka ligger. Nina Björk blåser liv i drömmen om ett alternativt sätt att leva, om en alternativ politik, och hon lyckas dessutom förmedla känslan av att vi har denna dröm inom räckhåll. Att det är en alternativ dröm råder det dock inga tvivel om. Genom analyser av tidningsartiklar och politiska samtal förmedlar Nina hur grundligt själva det kapitalistiska systemet utestänger inte bara en alternativ politik utan, framför allt, möjligheten att alls formulera alternativa tankar. Det är därför, argumenterar hon, som det uppfattas som naivt att förespråka andra samhälleliga primat än det ekonomiska, samtidigt som det uppfattas som realistiskt att förespråka en tillväxttakt som innebär att vi kommer att behöva hitta ytterligare några jordklot, om vi vill att mänskligheten ska överleva. (Så vad är naivt och vad är realistiskt?) Det sätt på vilket texten pendlar mellan optimism och pessimism ger läsningen en känslomässig nerv: uppgivenhet kring den värld mina barn kommer att växa upp i varvas med drömmen om att något stort – ett paradigmatiskt skifte mot en bättre värld – kommer att äga rum under deras levnad. Under läsningens gång kommer jag på mig själv med att nästan, men bara nästan, tro på det sistnämnda.
Och i allt detta ser Erika Treijs enbart ”mörkröd kollektivism” (hu!). Nina Björks samhällsdrömmar ”skrämmer”, skriver hon, ”vad fan ska vi göra?”.
Egentligen är det bara ett avsnitt som Treijs beskriver som givande: bokens sista kapitel, i vilket kärnfamiljen och den livslånga monogama kärleksrelationen utmålas som bärare av värden att ta med sin in i en utopisk värld. Min uppfattning är Treijs motsatta: bokens sista kapitel, där ”självhjälpslitteratur” av typen Skriet från kärnfamiljen, Familjens projektledare säger upp sig och Happy, happy analyseras på ett sätt som utmålar de kvinnliga skribenterna som neurotiska och känslokalla, är helt klart bokens svagaste. Det är nämligen här som Nina Björks analys blir något annat än vass samhällskritik. Istället för att se det mönster som dessa böcker faktiskt är ett uttryck för – enskilda kvinnors slit för att realisera ideal om jämställdhet i en hårt ihopsnörd, kapitalistisk och patriarkal, struktur – väljer hon att se böckerna som symptomatiska i ett samhälle som har lärt oss att inte göra någonting – inte ens tillbringa tid med våra barn – utan att först fråga oss: ”what’s in it for me?”. Vi agerar i vårt familjeliv som om vi var kvar på jobbet, menar Nina. Vi har glömt hur man ger, utan att samtidigt få, och saknar redskap för att alls vilja ha det som ett liv med barn kan ge. Ungefär så skriver Nina, och jag håller inte alls med.
Jag saknar inte redskapen för att ta emot, men möjligen saknar jag en vokabulär för att beskriva, det som barnen kan ge. För i detta har Nina rätt: det finns inget som motsvarar erfarenheten av barn. Därför haltar och hackar orden och vi gör kanske inte erfarenheten rättvisa. Men om Nina hade frågat mig, hade jag svarat så här: Med barnen är jag, och i den upplevelsen blir orden snabbt överflödiga. Men i min strävan att få dygnets timmar att räcka, i det sisyfosarbete som hushållsarbetet har blivit, i min trötthet, i min önskan om att kombinera föräldraskap med egentid, föräldraskap med yrkesliv, föräldraskap med romantik, i min ambition om ett jämställt föräldraskap – i allt detta kämpar jag och i allt detta har jag dessutom en adekvat vokabulär som hjälper mig framåt. Det är till stor del feminismen, inklusive den ovan nämnda ”självhjälpslitteraturen”, som har skänkt mig denna vokabulär. Att jag strävar/kämpar/ältar/sliter beror inte på att jag har glömt hur man är människa, utan på att erfarenheten av barn förändrar mig på djupet – genom en pågående process – och denna förändring är intellektuellt och emotionellt arbetssam. Min väg har inte plöjts av någon annan; den måste plöjas av mig, varje dag, och det är bland annat därför som jag skriver.
Så, oavsett vad Erika Treijs säger, ska man ska inte läsa Lyckliga i alla sina dagar för dess analys av livspusslet. Istället ska man läsa den för det oemotståndliga sätt på vilket Nina Björk beskriver erfarenheten av att få barn och leva som mamma. Det är här som Nina, enligt min tankes motpol, ”förlorar sitt jag” och ger uttryck för en ”medelålders” feminism. Men se, det tycker inte jag. Den historien är dock redan skriven.
Nu vet jag inte hur det är med Erika Treijs, men för min del är det fantastiska med Ninas bok att jag blir så inspirerad, även de gånger när jag inte alls håller med. Nina har ett sätt att lägga fram sin sak som gör att man som läsare känner sig både smart och utmanad. Hon äger en språklig briljans som är få förunnad och det är en ren fröjd att läsa hennes texter. Alla, absolut alla, borde göra det.
