månadsarkiv: december 2012

Pappersbokens materiella tröghet i rummet

Postat av
Svara

Carl-Johan Malmberg beskriver det så fint i Svenska Dagbladet:

”om vi ensidigt förlitar oss på den virtuella boken och inte också värnar om pappersboken, det tredimensionella tinget, som dröjer kvar tack vare sin materiella tröghet i rummet, då krossas en livsviktig minneskultur. Det är i själva verket rätt enkelt: om vi inte tar till vara boken som föremål kan vi inte längre ha våra barndoms- och ungdomsböcker i bokhyllan eller på vinden, och ge bort dem till våra barn och barnbarn.

Pappersboken har en envist kvardröjande, tyst auktoritet som saknas hos den digitala boken, lika lätt att ladda ner som att utplåna. Det är knappast troligt att vi behåller våra böcker, barnböcker eller vuxenböcker, i datorn eller på läsplattan under decennier. Böcker förvandlas till kortsiktiga förbrukningsartiklar.”

Exakt så, och jag vet att jag kan utveckla det här. Men inte nu; nu ligger tröttheten som ett töcken över ögonen.

När mamma släpper taget måste pappa ta emot

Postat av
Svara

Och om barnens värld är genussegregerad, och om det är i relation till flickor som förändringsparadigm formuleras, så beror det på att barnens värld är en spegling av de vuxnas värld. I denna värld – mammornas och pappornas värld, politikernas värld, jämställdhetsivrarnas och feministernas värld – har jämställdhetsprojektet alltsedan 1960-talet handlat om att kvinnor ska bli mer som män. Kvinnors frigörelse har formulerats i relation till våra möjligheter att göra samma val som män. Grunden för denna problemformulering har varit två implicita antaganden: 1) att mäns val, handlingar och värderingar är överordnade kvinnors och därmed kan fungera som allmänmänsklig norm, och 2) att mäns handlingsutrymme är befriat från genusrelaterade gränsdragningar och att de därmed kan betraktas som ”fria”.

Som kvinnor förväntas vi därför lämna hemmet för en ökad närvaro på arbetsmarknaden. Som kvinnor ska vi bli mer individualistiska och tänka mindre på dem som är beroende av oss. Vi faller alldeles för lätt i den specifikt kvinnliga fälla som det innebär att se barnen som vår världs epicentrum, som den punkt varifrån alla våra önskningar, avsikter och handlingar utgår. Den mer individualistiska vägen att gå – den konventionellt manliga och den av jämställdhetsivrare ofta förespråkade – är att låta jaget behålla den centrala position som det hade före barnen; det är ju jaget, och inte barnen, som får samhällsekonomin att gå runt.

Men jag känner inte till något annat sätt att vara mamma på än det sätt som innebär att barnen och deras vardag är ständigt närvarande i min kropp, som ett sinnets och känslans default-läge. Och när jämställdhet diskuteras förstår jag inte varför mammors sätt att vara föräldrar är det som problematiseras, varför agendan så ofta är att kvinnor ska bli mindre ”mammiga” och mer individualistiska (till exempel genom att ”släppa in” mannen i familjelivet och ta större plats på arbetsmarknaden). Jag förstår inte varför agendan inte i större utsträckning formuleras i relation till män, varför inte män förväntas vara föräldrar på samma genomgripande sätt som mammor är föräldrar. Varför tvingas inte män att ta en större plats i familjen? Varför definieras inte mäns utsträckta frånvaro från sina barn  som en mansfälla, när vi till leda får höra om mammors tidvisa frånvaro från arbetsmarknaden som en kvinnofälla? Mäns val problematiseras sällan; det är kvinnor som i jämställdhetens namn ska förmås att göra annorlunda.

Och ändå. Vill vi ha ett samhälle där ingen – vare sig mammor eller pappor – sätter barnen i främsta rummet?

Så länge män tillåts vara individualister även efter att de blivit pappor, kommer mammor att släta över och lappa ihop. Eftersom många av oss vill leva jämställt kommer vi att slå knut på oss själva för att lyckas kombinera yrkesliv med ett acceptabelt föräldraskap. Men inte förrän också män omfattas av samhällets jämställdhetsambitioner, inte förrän det sociala trycket landar på männens axlar och driver dem till hemmahärden, kommer mammor att kunna omfamna de löften som verklig jämställdhet faktiskt för med sig: om frihet, självrespekt och ett eget rum. Som det är nu iakttar jag ett glapp, som riskerar att växa till ett gap, och vid dess kanter balanserar barnen. Om mamma släpper taget men ingen pappa tar emot, vem ser då till att barnens värld förblir intakt?

 

 

Den största utmaningen

Postat av
Svara

Fanny Ambjörnsson skriver i sin bok Rosa – den farliga färgen om ett fenomen som under senare år har fångat också mitt intresse, nämligen vuxenvärldens tendens att se flickor som arenor för förverkligandet av nya moderna jämställdhetsideal. Det är konventionellt flickiga egenskaper som vi för detta syfte problematiserar: blyghet, duktighet, hjälpsamhet, osäkerhet och sårbarhet. Det är flickorna som ska bli tuffare, kaxigare och självsäkrare, som ska bli mer lika pojkar. Flickorna är vårt förändringsprojekt alltmedan pojkar får fortsätta att förkroppsliga normen och därmed, på det stora hela, lämnas utanför våra jämställdhetsambitioner. Och i samma veva legitimerar vi ett fortsatt nedvärderande av konventionellt kvinnliga egenskaper.

I Rosa – den farliga färgen har Fanny Ambjörnsson intervjuat småbarnsföräldrar om deras relation till färgen rosa. I detta sammanhang blir jämställdhet en central fråga och döttrar ett särskilt bekymmer. Rosa förknippas med femininitet, med den typen av mjuka och ytliga kvinnlighet som i synnerhet mammor vill undvika att deras döttrar förknippas med. Därför blir rosa en farlig färg och därigenom blir flickorna objekt för de vuxnas förändrarambitioner. Mammorna i Fanny Ambjörnssons studie motiverar sina ställningstaganden med att de vill möjliggöra för sina döttrar att erövra egenskaper som de själva har fått kämpa hårt för att uppnå: mod, kaxighet, självsäkerhet.

Som pojkmamma och feminist har jag tänkt en del på det här. Innan jag fick min första  son hade jag en vag önskan om att någon gång få en dotter. Jag såg fram emot att få ge henne de redskap som flickor behöver för att må bra i en patriarkal värld, redskap som jag själv länge hade saknat. (Och som jag i flera avseenden fortfarande saknar.) Samtidigt hade jag länge burit på stor frustration över den låga ställning som konventionellt kvinnliga egenskaper har i vårt samhälle. Möjligen var jag omedveten om det ambivalenta i min hållning; möjligen ville jag bara ge den där rädda flickan, som en gång var jag, en alldeles för sen revansch. Inte förrän jag blev mamma till pojkar insåg jag hur felriktade mina (hypotetiska) ambitioner hade varit.

Detta inser jag bland annat när jag läser att pojkar fortfarande tar upp en besvärande del av talutrymmet i ett vanligt klassrum. Jag inser det när jag hör väninnor berätta om hur deras sjuåriga döttrar får sitt utseende värderat av jämnåriga pojkar. Jag inser det när jag ser grovt sexistiska bilder på Facebook, delade av tolvåriga pojkar. Jag inser det med en viss slutgiltighet när jag läser om tonårspojkar som våldtar tonårsflickor. Jag inser det när jag möter vuxna män som saknar egentlig förmåga att hantera nära relationer. Jag inser det när jag läser att 28 000 fall av kvinnomisshandel anmäldes under 2011 och att de misstänkta gärningsmännen i 85 procent av fallen var män.

I det här sammanhanget blir det närmast skrattspegelsartat att gå tillbaka till Fanny Ambjörnssons bok och läsa att anledningen till att många föräldrar uppfattar det som otänkbart att klä sina söner i rosa är att dessa då skulle riskera att besmittas av femininitet. Eller att döttrar helst inte heller ska bära rosa eftersom de då framstår som alltför mjuka, och inte i tillräckligt hög grad som tuffa och kaxiga. Men det är ju inte flickors och kvinnors egenskaper som i sin yttersta form skapar förödelse omkring oss. Både flickighet och andra typiskt kvinnliga karaktärsdrag kan (och bör) problematiseras, men det ligger knappast i kvinnlighetens mest utmärkande drag att bete sig respektlöst, kränkande eller våldsamt. Normativ maskulinitet, däremot, har drag av både det ena och det andra. Vad förmedlar egentligen vuxenvärlden till pojkar som gör att de redan vid sju års ålder fäller granskande kommentarer om flickors utseende? Att de upptar i stort sett hela tal- och handlingsutrymmet i en barngrupp? Att de kränker tjejer genom att uttala sig sexistiskt, att de antastar tjejer och –  slutligen – att de slår och våldtar kvinnor?

Flickor är inte problem att åtgärda; flickor – och vuxnas relationer till flickor – är nycklar och vägvisare. I klassiska flicklekar tränas sociala relationer och breda känslospektran. I relation till flickor uppmuntrar vuxenvärlden känslor och det förs kontinuerliga samtal om känslor. Flickor erbjuds med andra ord språket som ett redskap för att hantera känslor. Dessutom uppmuntras konstruktiva egenskaper såsom hjälpsamhet, omtanke, empati och ödmjukhet. Inom vilka områden brister vi när vi är tillsammans med pojkar? 

Om jag hade en dotter skulle jag naturligtvis vilja att hon utvecklades till en självsäker och orädd person. Men framför allt skulle jag vilja att allt som begränsade hennes livsvärld och hennes möjligheter att växa avlägsnades. Detta gäller självklart även mina pojkar: att främjandet av det grabbiga, hårda och självförhärligande mansidealet kompletterades av andra egenskaper som gavs möjlighet att träda fram. Försynta pojkar. Pojkar som leker med Barbie och gillar My Little Pony. Pojkar som älskar gosedjur och kramar. Blyga killar. Tonårskillar som läser poesi och skriver noveller. Unga män som pratar om känslor och kramas. Vuxna män som gråter med sina söner, som kramar sina söner, som pratar om känslor med sina söner och som uppmuntrar sina söner att bära rosa så ofta de vill.

Den största utmaningen är att guida pojkar genom livet, förbi krigslekar, slagsmål, antipluggkultur, stöddighet, våldsförhärliganden, sexism, grabbighet, nätpornografi och destruktivt grupptryck. Att se dem komma ut på andra sidan och vara fantastiska.

World after world after world

Postat av
Svara

“For some of us, books are as important as almost anything else on earth. What a miracle it is that out of these small, flat, rigid squares of paper unfolds world after world after world, worlds that sing to you, comfort and quiet or excite you. Books help us understand who we are and how we are to behave. They show us what community and friendship mean; they show us how to live and die.”

Ur Bird by Bird. Some Instructions on Writing and Life by Anne Lamott

Som i någon utsträckning ofullbordad

Postat av
Svara

Som kvinnor får vi ofta finna oss i att definieras utifrån vår reproduktiva status. Om vi inte är mammor är vi istället mammor i vardande. Om inte heller detta är en tillämplig tankefigur är vi ofrivilligt barnlösa kvinnor. Att kvinnor frivilligt avstår från barn är något som många har svårt att överhuvudtaget acceptera. Hur tänker vi när vi träffar en barnlös kvinna i dryga fyrtioårsåldern? Kanske så här, med ett exempel hämtat ur skönlitteraturen: ”Kvinnor som inte har barn och som det biologiskt har blivit för sent för bär med sig en känsla av något ofullbordat som plågar dem” (ur Vända blad av Julie Jézéquel). Det mest intressanta i kommentaren är förstås ordet ofullbordat. Uppfattar vi kvinnor utan barn som ofullbordade? Hur tänker vi när vi istället träffar en barnlös man i samma ålder? Forskning visar att en barnlös kvinna i fyrtioårsåldern väcker frågor, medan en barnlös man inte gör det. En mans reproduktiva status är i de allra flesta sammanhang helt irrelevant. ”Barn och intimsfär spelar en underordnad roll i konstruktionen av maskulinitet”, skriver till exempel Helen Peterson och Kristina Engwall. Den amerikanska feministen och författaren Adrienne Rich har beskrivit det så här:

Through motherhood every woman has been defined from outside herself: mother, matriarch, matron, spinster, barren, old maid – listen to the history of emotional timbre that hangs about each of these words. Even by default motherhood has been an enforced identity for women, while the phrases ‘childless man’ and ‘nonfather’ sound absurd and irrelevant to us. (Ur: ”Motherhood: The Contemporary Emergency and the Quantum Leap”, 1978) 

Förutom att Rich beskriver moderskapets absoluta fäste i konstruktioner av kvinnlighet, noterar hon att faderskap inte alls har motsvarande betydelse för konstruktioner av manlighet. Att leva som ofrivilligt barnlös man är givetvis en sorg, men det omfattar inte identitetsförlust på samma sätt som det gör för kvinnor, och inte heller är manlig barnlöshet laddat med samma historiska, kulturella och sociala bagage som kvinnlig barnlöshet är. Rich skrev sin text 1978, vilket är längesedan, men min uppfattning är att ganska lite har ändrats. Att vara barnlös kvinna uppfattas fortfarande som i någon utsträckning avvikande: att vara ofrivilligt barnlös kvinna tolkas ofta i termer av personlig tragedi och livslång sorg medan frivilligt barnlösa kvinna uppfattas som så avvikande att de blir svåra att överhuvudtaget identifiera som kvinnor. Kvinnor som frivilligt väljer bort barn tolkas ofta som i avsaknad av grundläggande kvinnliga karaktärsdrag: de uppfattas som kalla istället för varma, hårda istället för mjuka, karriärslystna istället för hemmakära, själviska istället för självuppoffrande. Naturligtvis ses kvinnor som väljer bort barn som kvinnliga varelser i biologisk bemärkelse, men de egenskaper som associeras till deras reproduktiva ställningstaganden gör att de ändå riskerar att uppfattas som ”okvinnliga”. De har valt bort en grundläggande beståndsdel i hur kvinnlighet tolkas och förstås, och har därmed, till åtminstone viss del, valt bort ”sin kvinnlighet”.

Mitt intresse för kvinnors erfarenheter av barnlöshet är framför allt akademiskt. Mitt intresse för vad allt detta, implicit, säger om kvinnor som har barn är däremot personligt. Att ofrivilligt barnlösa kvinnors erfarenheter tolkas i termer av personlig tragedi och livslång sorg: vad säger det om de livsberättelser som vi konstruerar åt kvinnor med barn? Måste detta att leva med barn vara förknippat med glädje och meningsfullhet, och vad händer i så fall när detta inte alls är hur moderskapet upplevs? Att frivilligt barnlösa kvinnor tolkas i termer av självupptagenhet, hårdhet, karriärslystnad och omognad; att de dessutom beskrivs som inte fullt ut kvinnliga: vad säger det om de egenskaper vi fäster vid kvinnor som har valt barn? Om jag har valt barn men ändå ser mig själv som självupptagen snarare än självuppoffrande och arbetslysten (om än inte specifikt karriärslysten) snarare än hemmapysslig: vad säger det om mig som mamma? Kanske uppfattas jag som inte fullt ut moderlig? Som, i någon utsträckning, emotionellt ofullbordad?

Läs mer hos RFSU.
Läs mer i Aftonbladet.
Läs mer i Ottar. 
Läs mer i Sydsvenskan.
Lyssna på P1.
Min artikel om ofrivillig barnlöshet i tgv.
Om frivillig barnlöshet i tgv.
Läs mer i Socialvetenskaplig tidskrift.