”När hon går förbi leksaksaffären i det stora affärskomplexet ser hon en docka i en öppen kartong. Den ser ut precis som dockorna gjorde i hennes egen barndom. Den har liten skär mun och stora blå ögon. Den kan säkert klippa med ögonlocken och om man trycker den på magen säger den ma-ma. Naturligtvis är det glansiga dockhåret blont. Hon vet att det finns dockor som har brun plasthud och svartknollrigt hår. Men finns det dockor som piper pa-pa?”
Ur Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Dödssynden av Harper Lee
Cry, the beloved country av Alan Paton
En ömtålig balans av Rohinton Mistry
Utvandrarna och Invandrarna av Vilhelm Moberg
Purpurfärgen av Alice Walker
Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Zoli av Colum McCann
Den indiske tolken och Främmande jord av Jhumpa Lahiri
Mannen utan öde av Imre Kertesz
Skynda, kom och se av Lotta Lundberg
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Kärlekens historia av Nicola Krauss
No och jag av Delphine Vigan
Ru av Kim Thúy
Båten av Nam Le
För att skönlitteratur frigör kärlek, skapar närhet och utvecklar tanken.
Jag äger relativt många böcker, men eftersom jag inte är särskilt sentimental inför det mediokra har jag genom åren rensat ut en del. Mina bokhyllor är med andra ord långt ifrån iögonfallande välfyllda och utrymmeskrävande. (Jag blir alltid vagt avundsjuk när jag läser om personer som har böcker i staplar överallt: i fönstren, i trapporna, i travar längs väggarna.) Men trots sin relativa litenhet utgör min boksamling en memoar över ett läsliv och ett vuxenblivande. Jag kan vandra med blicken över böckerna och väcka minnesbilder till liv.
Till exempel: Kittyböckerna, som jag läste liggande på mage högst upp på klätterställningen på Storvikenskolans skolgård och som inspirerade till en rad mer eller mindre reella mysterier i mitt närområde. (Varför stod till exempel Rökande Damen varje morgon med blicken fäst på byns största butik? Planerade hon en kupp?) Upptäckten av Jane Austen under litteraturstudierna i Falun, mina första studier på universitetsnivå. Jag började med Pride and Prejudice och fortsatte tills allt var läst. Wuthering Heights, också under litteraturstudierna, som jag baserade en pinsamt dålig uppsats på. Men boken, boken! Den är fantastisk. Borta med vinden, ännu i Falun, mitt i ett destruktivt samboförhållande. Jag grät mig igenom de sista hundra sidorna och så fort jag hade läst klart ville jag börja om (i en naiv förhoppning om ett lyckligare slut nästa gång). Anne Tylers författarskap som jag upptäckte tack vare det minimala biblioteket på en kibbutz i Israel. Långt borta från Nifelheim som jag läste i manisk panik under en flygresa till Sevilla, staden som jag reste till ensam för en termins spanskastudier; jag var så vansinnigt nervös! Cry, the Beloved Country som jag läste under samma Spanienvistelse och som förförde mig fullständigt med sitt poetiska språk och fulländade komposition.
Och så går det att fortsätta, via de böcker jag läste som nybliven doktorand till de böcker som jag läser idag, av vilka några är sådana som jag aldrig skulle ha läst om jag inte blivit mamma: Ditt kompetenta barn, Växa – inte lyda och Somna utan gråt. Min bokhylla är ett fysiskt manifest över mitt liv fram till idag. Den går att läsa som ett fotoalbum, där varje bok väcker en minnesbild och bokhyllan sammantagen bildar en karta (eller en mindmap) över de dagar som varit mina. Men den går också att läsa som en memoar över ett vuxenblivande, där varje bok har bidragit med form och växtkraft till den person som idag är jag.