Nu är jag din att ta hand om

”Så oväntad, så stor, så oändlig var kärleken när jag såg in i min pojkes samtidigt unga och uråldriga blick. Alldeles ny i världen var han och ändå fanns all världens visdom och hela mänskligheten där, i hans mörkblå ögon. Så stor var kärleken och ansvaret. Inget är så förfärligt som att älska ett barn. Om jag vetat vad kärleken till ett barn innebar skulle jag inte fött några. Om jag kunnat förutse all oro, all ängslan skulle jag inte vågat. Han såg på mig, min son, såg på mig i full förtröstan om att jag skulle ta hand om honom, vårda och värna och älska. Jag är din, sade hans blick, jag är din nu. Nu är jag din att ta hand om.”

Ur Ett gott liv av Ann Heberlein

En känslostorm, en berg- och dalbana, en karusell utan stoppknapp, ett känslokaos

Ett av mina favoritcitat om hur det är att få barn är taget ur Lorrie Moores suveräna roman  A Gate at the Stairs:

”Here she is! everyone exclaimed. And you looked and saw a pickled piglet and felt nothing, not realizing it would be the only time you would ever feel nothing again. A baby destroyed a life and thereby became the very best thing in it. Though to sit gloriously and triumphantly in ruins may not be such a big trick.”

Det är kanske inget vackert citat. Det faller utanför ramen för sådant som vuxna normalt säger om barn, men enligt mig är det just i denna sällsynthet som citatets värde ligger. Dessutom innehåller det åtminstone två utsagor som jag kan relatera till och liksom de flesta andra tycker jag om att få det aparta, och lite utstötta hos mig själv, bekräftat och speglat hos andra.

Ta detta med att föda fram ett barn, se barnet där det ligger på ens bröst, och känna sig renons på känslor. Jämför det med den kollektiva bilden av hur det känns när ett nyfött barn läggs upp på sin mammas bröst; tänk alla foton av detta ögonblick och hur lyckan och friden strömmar från bilden; tänk alla som sagt ”jag älskade henne från första stund” och hur du ser att det är precis så de minns det. Mina barn har kommit till världen och mött en mamma som varit alldeles för utmattad för att känna någonting alls: med första barnet tog det dessutom flera månader innan denna tomhet gav med sig, medan jag, med andra barnet, var mer förberedd på att känna starkt och därför också gjorde det. Men efter ett tag. När smärtan och ångesten och den efterföljande lättnaden hade lagt sig. ”And you looked and saw a pickled piglet and felt nothing…”

”…not realizing it would be the only time you would ever feel nothing again.” Och så är ju också livet med barn: en känslostorm, en berg- och dalbana, en karusell utan stoppknapp, ett känslokaos. Ingenting i mitt liv före barnen hade förberett mig för den överbelastning av känslor som barnen, gemensamt och var för sig, skulle utsätta mig för. Jag är egentligen, tror jag mig veta, en ganska återhållsam person. Jag har aldrig haft fallenhet för huvudlösa förälskelser och har för det mesta hållit hårt i min ilska. De tvära kasten mellan frustration, ilska, ledsenhet, glädje, ömhet, lycka och uppslukande kärlek – som det innebär att leva med barn – motsvaras inte av något annat jag upplevt. De panikartat klaustrofobiska känslorna; upplevelsen av att vandra på vansinnets rand; uppgivenheten, den som tillåter mig att sitta som en hög på en stol medan barnen river vad som rivas kan; utmattningen efter en lång rad nätter utan verklig sömn; det där blixtrande som far genom kroppen, samtidigt som blicken blir svart, rösten hård och därefter, som på beställning, gråten hos barnet, ångern hos mamman; kramarna, pussarna, kärleksbetygelserna.

Och här ligger nog pudelns kärna: den förklarande skillnad mellan relationen jag har till mina barn och relationen jag har till alla andra. Den instinktiva, i det närmaste fanatiska, kärlek som barnen väcker och de ständiga pendlingarna, mellan omtanke och irritation, empati och provokation, tålamod och frustration. Hur kärleken faktiskt är tillräckligt stark för att bära genom det svåra, men hur utmaningen ligger i att låta kärleken omfamna frustrationen, så att den formuleras på ett vänligt sätt, så att den skapar grund för mänskligt växande istället för att bränna marken omkring oss.

Inte kunde jag veta, de där enformiga veckorna med M, när huset var så stort och tomt och livet så outsägligt ensamt; inte kunde jag då veta att dessa veckor var en vaka, en vila inför en känslostorm; att denna tid var den sista då jag inte främst skulle känna.

 

PS. Den sista delen av Lorrie Moores citat är också briljant men nu måste jag städa, så det får bli en annan dag.

Priset på en timme med mina barn

Idag sker en utveckling i Sverige som är motsatsen till det som händer när en man gifter sig med sin hushållerska: hushållsrelaterat arbete, som tidigare har varit oavlönat, kommersialiseras och blir därmed en del av nationens sammanlagda ekonomi. När barnpassning, städning och läxhjälp blir tjänster som kan köpas och säljas händer intressanta saker, både vad gäller synliggörandet av hushållsrelaterat arbete men framför allt vad gäller värdet av samma arbete.

I Katrine Kielos intressanta bok Det enda könet beskrivs hur kvinnors obetalda arbete utesluts ur ekonomiska modeller och därmed inte erkänns som det produktiva arbete det är. Vi hittar bevekelsegrunderna för kvinnors (och mäns) obetalda hushållsarbete i den mänskliga klangbotten som är omtanke eller, rentav, kärlek. Därmed faller detta arbete utanför gängse ekonomiska modeller, eftersom dessa tar sin utgångspunkt i människan som egoist. Det är människors egenintresse som driver ekonomin framåt; inte omtanke, inte kärlek och, som en följd därav, inte gratisarbetande kvinnor.

Men vad skulle hända om det obetalda hemarbetet faktiskt värderades i kronor och ören? Vill vi ha prislappar på dessa arbetsinsatser? Jag inser naturligtvis det problematiska i att en så stor del av världens arbete exkluderas från gängse ekonomiska modeller. Men ändå.

Ett sätt att omvandla obetalt arbete i hemmet till betalt är som sagt att låta avlönad arbetskraft utföra arbete i hemmet. Nu köper jag inga hushållsnära tjänster, men om jag gjorde det så skulle det vara för att få mer tid med mina barn, samt mer egentid med mig själv. Idag ägnar jag i stort sett en helgdag i veckan åt att försöka städa samtidigt som jag försöker hålla barnen någorlunda nöjda. Det tar en evinnerlig tid. Hemmet är ohjälpligt stökigt och barnen är i ohjälpligt behov av mer tid med mig. Deras högst mänskliga behov gör att städningen tar hundra år. Mitt mer neurotiska behov gör mig till en grinig mamma. Det blir inte bra och jag skulle gärna betala för att slippa den där städningen och, kanske ännu viktigare, slippa bråka med mina barn under en av veckans två lediga dagar.

Samtidigt skulle jag inte betala hur mycket som helst och det är här som jag tycker att det hela blir ganska olustigt. I samma stund som jag sätter en prislapp på vad städhjälp är värt för mig sätter jag också en prislapp på vad (mer) tid med barnen är värt. Å ena sidan är (mer) tid med barnen ovärderligt. Å andra sidan skulle jag inte betala femtusen kronor i timmen för den. Och då är den ju inte ovärderlig längre utan, faktiskt, högst möjlig att värdera. När aktiviteter som tidigare har skötts inom hemmet, och framför allt av kvinnor, flyttas ut till den kommersiella sektorn sätter vi prislappar på sådant vars valuta tidigare har stavats tid, kärlek och till viss del plikt. Det gäller barnomsorg, men också städhjälp, barnpassning och läxläsning. Idag kan jag betala 209 kr/timme för att någon ska komma till mitt hem och hjälpa äldsta barnet med läxorna. Vad vinner jag på det och vad förlorar jag? Anta att jag accepterar erbjudandet under en månads tid, men därefter återgår till att själv ta hand om läxhjälpen. Vad har den månaden lärt mig och barnet? Under alla förhållanden har den satt en prislapp på den tid som det tar att hjälpa tolvåringen med läxorna, den där stunden när vi förenas kring något som präglar hans vardag, en av de där stunderna som det faktiskt inte blir så många av, sett ur ett livsperspektiv. Ovärderligt eller fullt möjligt att prissätta?

Detta är enligt mig det största problemet med hushållsnära tjänster, tätt följt av det djupt problematiska i att människor av en viss sort passar barnen och städar hemmet åt människor av en annan sort. Vem städar hos städerskan och vad gör hennes barn när mamma ägnar kvällen åt att passa andras barn?

Nu är det ju naturligtvis inte samma sak att utifrån ett nationalekonomiskt perspektiv beräkna värdet av det obetalda arbetet, i syfte att uppvärdera och synliggöra det, som att prissätta varje aktivitet i ett hem som kan klassificeras som arbete. Hushållsnära tjänster, däremot, är en kommersialisering av sådant som inte borde kommersialiseras och en drift med de grundkänslor som är det obetalda hemarbetets motor.

Att läsa på Alla hjärtans dag, om ni frågar mig

Svindlande höjder av Emily Brontë
Oskuldens tid av Edith Wharton
Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez
The map of love av Ahdaf Soueif
Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice
Eskil (riddaren av syrénbersån) av Gunilla Linn Persson
Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger
Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion
Kärlek utan gräns av Scott Spencer
Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer
En sorts kärlek av Ray Kluun
No och jag av Delphine Vigan

Om mänsklig lönsamhet (enligt Katrine Kielos)

Om en man gifter sig med sin hushållerska minskar BNP i landet, skämtar ekonomer. Vitsen återges av Katrine Kielos i hennes Augustnominerade bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin och handlar om det faktum att obetalt arbete (framför allt utfört i hemmet av kvinnor) inte tas med när ett lands BNP räknas ut. Så även om hushållerskan, och sedermera frun, utför samma arbete före som efter giftermålet är det bara i hennes egenskap som avlönad hushållerska som arbetsinsatsen blir synlig och erkänns som en ur ekonomiskt hänseende nödvändig insats.

(Om ingen tillagar professorns middag, hur ska han då kunna utföra sitt värv; vilken roll spelar då hela det produktionsled som leder råvarorna till professorns närbutik? Bönder kan producera och de olika led som därpå följer kan göra ett ypperligt jobb. Det sista steget är ändå alltid tillagningen, ofta kvinnan och nästan alltid obetalt.)

Katrine Kielos bok handlar om ”den ekonomiske mannen”, en tankefigur som nationalekonomer använder att bygga teorier kring. Man tänker sig att individen är minsta enhet i den process som sammantaget blir ekonomisk utveckling; dessutom, att de sätt som individen agerar på är vad som driver utvecklingen framåt. ”Den ekonomiske mannen” är en ideal person; en person som, sin abstrakta karaktär till trots, förkroppsligar de egenskaper som nationalekonomer tänker sig att världen behöver för att utvecklas: rationalitet, oberoende, själviskhet; ja, förstås, framför allt själviskhet. Det som driver en ekonomi framåt är människans egenintresse, den prioriteringsordning som gör att hennes ageranden främst blir en spegling av hur hon föreställer sig sin egen väg till framgång. Bönder producerar inte mat för att vara snälla, utan för att denna verksamhet är lönsam för dem själva.* Det är således vår inbyggda själviskhet – egenintresset – som gör att ekonomin går framåt.

Men hur är det då med hustrun som tillagar maten? Vad är hennes drivkraft? Rationalitet, oberoende och själviskhet är egenskaper som knyts till tankefiguren ”den ekonomiske mannen”, men också egenskaper som traditionellt har knutits till män och manlighet. Hustrun som tillagar maten gör det kanske för att det är hennes plikt, men knappast för att manifestera sitt oberoende. Mamman som går ner i arbetstid för att ta hand om barnen (ordna mat, byta blöjor, klä på, klä av, plocka legobitar, tvätta småfingrar, torka tårar) gör det kanske av kärlek och omtanke, men sällan för att det är det mest rationella. Kvinnan som städar, diskar och stryker vitskjortor gör det kanske för att dessa uppgifter kodas som ”kvinnliga”, men absolut inte för att tillgodose sitt egenintresse. Här finns med andra ord en lång rad arbetsinsatser som inte alls kan hänföras till de drivkrafter som nationalekonomer menar påverkar ett lands ekonomin. ”Den ekonomiske mannen” är inte känslosam, inte beroende, inte självuppoffrande. Traditionellt kvinnliga egenskaper har med andra ord inte särskilt mycket med världsekonomin att göra. Åtminstone inte om vi frågar nationalekonomer.

Frågan är om det spelar någon roll att det obetalda arbetet inte tas med när BNP räknas ut. Katrine Kielos menar att det spelar roll, eftersom det faktum att dessa arbetsinsatser alltid har uteslutits, faktiskt innebär att vi inte vet huruvida obetalt arbete bidrar till BNP eller inte. Ett vanligt argument för att inte räkna med det obetalda arbetet är, enligt Kielos, att omfattningen av detta arbete antas vara konstant. I mina öron låter det helt galet: hur kan mängden hushållsarbete i ett samhälle betraktas som en konstant? Är det inte uppenbart att den process som exempelvis matlagning innebär påverkas av närvaron eller frånvaron av halvfabrikat och Findus laxgratäng – för att bara ta ett exempel? (Men kanske är nationalekonomerna män med begränsad insikt i hushållsarbetets realiteter?)

Naturligtvis spelar det roll att en stor del av befolkningens arbete osynliggörs när ett lands ekonomi sammanfattas. Så här skriver Kielos:

Hon går upp klockan fyra för att bära hinken tio kilometer fram och tillbaka. Tre timmar senare är hon hemma med vattnet. Samla ved, diska, laga lunch, diska igen och ut och få tag på grönsaker. Hämta vatten en andra gång, middag, småsyskon som ska nattas och arbetsdagen är slut klockan nio. Enligt de ekonomiska modellerna är hon icke-produktiv, icke-arbetande och ekonomiskt inaktiv.

och:

I Kanada försökte man mäta värdet av det obetalda arbetet. Mellan 30,6 och 41,4 procent av BNP blev slutsatsen. Den första siffran är beräknad utifrån hur mycket det skulle kosta att ersätta obetalt arbete med betalt. Den andra utifrån hur mycket en person skulle tjäna om han eller hon lönearbetade den tid som de nu lägger ner på hushållsarbete. Oavsett metod – summan är enorm.

Två övertygande argument för varför det är ett problem att obetalt arbete inte räknas. Att det sedan till stor del handlar om kvinnors obetalda arbete gör saken än mer uppseendeväckande, eftersom det knappast är en slump. Tvärtom följer det den logik som alltsedan Aristoteles dagar har konstruerat kvinnan som passiv, känslosam och beroende. Den logik som är överordnad annan logik och som vi skriver in vår argumentation i, utan att ens tänka på det. Förmodligen föll det sig så naturligt för dåtidens nationalekonomer att exkludera kvinnors obetalda arbete från BNP (och andra ekonomiska modeller) att de överhuvudtaget inte reflekterade över saken. Kvinnan är passiv, ja. Punkt.

Jag önskar att Katrine Kielos hade borrat ännu djupare i dessa frågor. Jag har i och för sig inte läst ut boken, men hittills har det mesta varit ganska svepande. Samtidigt är det i beskrivningar av familj, hushåll och kön som texten bränner till: jag anar att Katrine Kielos och jag delar ett intresse för kön och arbetsdelning, och beklagar att hon inte fördjupar sig ytterligare. Jag hoppas att hon gör det längre fram i boken eller kanske, om jag har tur, i nästa bok.

 

*Förmodligen det sämsta exempel jag någonsin hittat på, med tanke på hur många bönders ekonomiska situation ser ut idag.

 

En gammal bekant

Jag läser Det enda könet av Katrine Kielos och stöter till min stora förnöjelse på en gammal bekant: Gary Becker, mannen bakom New Home Economics, som bland annat hävdar att när två personer bestämmer sig för ett barn, är detta resultatet av ett rationellt kalkylerande av för- och nackdelar, där det yttersta syftet är att maximera nyttan för familjen som helhet.

En ren fröjd att se denne nobelpristagare avslöjas som den galenpanna han är. När vi sist stötte på varandra, under mina doktorandstudier, var det mindre tydligt vem galenpannan var: det kunde ha varit jag, eftersom jag inte är nobelpristagare, men det kunde också ha varit han, eftersom han vare sig kände till människans inneboende irrationalitet eller 35-åringens besatta längtan efter barn.

Idag är det klarare.

Cry, the beloved country

”Cry, the beloved country, for the unborn child that is the inheritor of our fear. Let him not love the earth too deeply. Let him not laugh too gladly when the water runs through his fingers, nor stand too silent when the setting sun makes red the veld with fire. Let him not be too moved when the birds of his land are singing, nor give too much of his heart to a mountain or a valley. For fear will rob him of all if he gives too much.”

Ur Cry, the Beloved Country av Alan Paton

Så väldigt mycket kvinna

”Men en kvinna? Kvinnan som burit barnet under sitt hjärta. Vart kan hon fly? Kan hon någonsin fly undan den där kärleken som inte bara är underbar? Den där kärleken som också gör henne så sårbar, så fången, så fruktansvärt begränsad. Så väldigt mycket kvinna.” (Ur Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.)

Det intressantaste är den sista meningen: så väldigt mycket kvinna. Här finns ett likhetstecken mellan sårbarhet, fångenskap och begränsning å den ena sidan, och kvinnligt kön å den andra. Intressant är också den samtidiga beskrivningen av moderskap som en erfarenhet som gör kvinnor till ”ännu mera kvinnor”, som om kvinnovarandet var en glidande skala med moderskap som avgörande variabel.

Jag tror inte att Ann Heberlein är ute och cyklar. Jag tror att hon beskriver en levd erfarenhet som oändligt många kvinnor delar, och som därför har blivit sann. Jag tror inte att den har så mycket med barnets tid under hjärtat att göra, men desto mer med det sätt på vilket barnets existens förändrar perceptionen av kvinnan.

(Och med ”perceptionen av kvinnan” menar jag både den yttre blicken, omgivningens och samhällets blick, den som följer kvinnan var hon går; och den inre blicken, sällan mindre domderande och alltid bra på att belägga självet med skuld.)

Den där känslan av att ha missat något (var det livet?)

Det ironiska i att jag ställer dessa frågor i nära anslutning till att jag startar en egen blogg undgår mig inte, men likväl frågar jag: Hur påverkar egentligen det digitala landskapet sina infödda och invandrade medborgare? Vilka avtryck sätter det i vårt mentala landskap och hur omformar det våra kognitiva och emotionella strukturer? Till vilken ytterlighet drar det våra relationer? Och så detta: Hur formeras, reformeras eller deformeras vår världsbild när informationsflöden blir något som vi hela tiden surfar på, men bara sällan djupdyker i?

Den amerikanska journalisten Susan Maushart har tagit sig an dessa frågor med ett större allvar än de flesta. Under sex månader levde hon och hennes tre tonåringar utan digital teknik i hemmet: inga datorer, ingen tv, ingen iPhone, inga spelkonsoler, ingen iPod och inga andra apparater som syftar till mediakonsumtion. Cd-skivor och en väggfast telefon tilläts. I boken Nedkopplad berättar hon om Experimentet: de erfarenheter som beslutet grundades på, de konsekvenser det fick för familjen och de slutsatser som hon och barnen landade i. Dessutom redogör Maushart för en omfattande forskning kring i synnerhet ungas, men även vuxnas, mediabruk. Boken är fullspäckad med siffror och procentsatser och genom hela läsningen häpnar jag över den grad till vilken vi låter digitala medier reglera och faktiskt fullkomligt sluka vår västerländska vardag.

Susan Maushart skriver mycket om hur Experimentet driver familjens medlemmar till större närhet. Gradvis uppstår social samvaro mellan personer som tidigare bara varit perifert medvetna om varandra. Det perspektiv som Maushart lägger på denna företeelse är en logisk följd av det experiment som familjen genomför: det handlar om hur en digitalt avskalad miljö, genom att vara bitvis långtråkig, tvingar människor att bli varandras sällskap. Det motsatta perspektivet är emellertid det som intresserar mig mest: hur en digitalt överflödande miljö skapar avstånd, inte bara mellan människor, utan också inom dem.

Jag och mina väninnor talade häromdagen om de långa bilresor som vi minns från vår barndom. Hur vi satt i baksätet och betraktade svarta oändliga skogar; hur vi drog streck mellan stjärnor och skapade intrikata mönster; hur vi följde vattendroppar som rann uppåt – (uppåt!) – på förarrutan och hur vi satsade på vilken vattendroppe som skulle nå rutans överkant först. Hur vi lekte lekar som idag framstår som i det närmaste infantila: vi räknade bilar av olika färg, adventsljusstakar i upplysa fönster, hästar och andra djur. Vi bildade ord baserade på mötande bilars nummerplåtar, hade tävlingar som gick ut på att gissa märket på nästa mötande bil och vi lekte lekar som innehöll meningsutbyten av typen ”Kan man snottra i mörkret?” ”Ja” och ”Finns personen på riktigt?” ”Nej”. Vi lyssnade på blandband som vi satt ihop själva, och när vi lyssnade på musik så lyssnade vi verkligen. Och ibland sjöng vi med.

(”Fånt ja en körv, så hoppa ja i älva”, sjöng jag och min syster.)

Vi reser inte på det sättet längre. När M fyller fyra om några dagar kommer att han att få en portabel DVD-spelare för bilbruk. Vi lär inte våra barn att ha tråkigt; vi lär dem att bli underhållna. Underhållningen är aldrig mer än några knapptryck bort.

Och det är ju något i det här som inte känns rätt. Jag tror att barn behöver långtråkighet och jag tror att vuxna behöver anstränga sig för att behålla kontakten med sig själva. Jag tror att vi behöver ägna oss åt ihärdig introspektion; jag tror att en daglig men varsam utforskning av vårt känslocentra är bra; jag tror att inre monologer skärper våra konturer och gör oss tryggare i oss själva. Dessutom är jag säker på att alla människor mår bra av social samvaro, även påtvingad sådan, och inte minst av att leka infantila lekar ibland. Men när får vi chansen att leka ”snottra” och ”tjugo frågor” om vi inte ger långtråkigheten utrymme i våra liv? När får vi chansen till verkliga möten, människa mot människa, om vi inte kan hålla oss från att kolla mobilen var femte minut? Jag har inga svar; jag bara undrar.

Och jag fortsätter undra: I vilken utsträckning har vi egentligen låtit det virtuella breda ut sig över det verkliga? Har vi överhuvudtaget denna skillnad helt klar för oss, eller uppfattar vi kanske det virtuella som till och med mer verkligt än det verkliga? Har livet blivit ett genrep inför nästa statusuppdatering? (Den där känslan av att ha missat något, när man inte hinner fram med mobilkameran i tid.)