Om en man gifter sig med sin hushållerska minskar BNP i landet, skämtar ekonomer. Vitsen återges av Katrine Kielos i hennes Augustnominerade bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin och handlar om det faktum att obetalt arbete (framför allt utfört i hemmet av kvinnor) inte tas med när ett lands BNP räknas ut. Så även om hushållerskan, och sedermera frun, utför samma arbete före som efter giftermålet är det bara i hennes egenskap som avlönad hushållerska som arbetsinsatsen blir synlig och erkänns som en ur ekonomiskt hänseende nödvändig insats.

(Om ingen tillagar professorns middag, hur ska han då kunna utföra sitt värv; vilken roll spelar då hela det produktionsled som leder råvarorna till professorns närbutik? Bönder kan producera och de olika led som därpå följer kan göra ett ypperligt jobb. Det sista steget är ändå alltid tillagningen, ofta kvinnan och nästan alltid obetalt.)

Katrine Kielos bok handlar om ”den ekonomiske mannen”, en tankefigur som nationalekonomer använder att bygga teorier kring. Man tänker sig att individen är minsta enhet i den process som sammantaget blir ekonomisk utveckling; dessutom, att de sätt som individen agerar på är vad som driver utvecklingen framåt. ”Den ekonomiske mannen” är en ideal person; en person som, sin abstrakta karaktär till trots, förkroppsligar de egenskaper som nationalekonomer tänker sig att världen behöver för att utvecklas: rationalitet, oberoende, själviskhet; ja, förstås, framför allt själviskhet. Det som driver en ekonomi framåt är människans egenintresse, den prioriteringsordning som gör att hennes ageranden främst blir en spegling av hur hon föreställer sig sin egen väg till framgång. Bönder producerar inte mat för att vara snälla, utan för att denna verksamhet är lönsam för dem själva.* Det är således vår inbyggda själviskhet – egenintresset – som gör att ekonomin går framåt.

Men hur är det då med hustrun som tillagar maten? Vad är hennes drivkraft? Rationalitet, oberoende och själviskhet är egenskaper som knyts till tankefiguren ”den ekonomiske mannen”, men också egenskaper som traditionellt har knutits till män och manlighet. Hustrun som tillagar maten gör det kanske för att det är hennes plikt, men knappast för att manifestera sitt oberoende. Mamman som går ner i arbetstid för att ta hand om barnen (ordna mat, byta blöjor, klä på, klä av, plocka legobitar, tvätta småfingrar, torka tårar) gör det kanske av kärlek och omtanke, men sällan för att det är det mest rationella. Kvinnan som städar, diskar och stryker vitskjortor gör det kanske för att dessa uppgifter kodas som ”kvinnliga”, men absolut inte för att tillgodose sitt egenintresse. Här finns med andra ord en lång rad arbetsinsatser som inte alls kan hänföras till de drivkrafter som nationalekonomer menar påverkar ett lands ekonomin. ”Den ekonomiske mannen” är inte känslosam, inte beroende, inte självuppoffrande. Traditionellt kvinnliga egenskaper har med andra ord inte särskilt mycket med världsekonomin att göra. Åtminstone inte om vi frågar nationalekonomer.

Frågan är om det spelar någon roll att det obetalda arbetet inte tas med när BNP räknas ut. Katrine Kielos menar att det spelar roll, eftersom det faktum att dessa arbetsinsatser alltid har uteslutits, faktiskt innebär att vi inte vet huruvida obetalt arbete bidrar till BNP eller inte. Ett vanligt argument för att inte räkna med det obetalda arbetet är, enligt Kielos, att omfattningen av detta arbete antas vara konstant. I mina öron låter det helt galet: hur kan mängden hushållsarbete i ett samhälle betraktas som en konstant? Är det inte uppenbart att den process som exempelvis matlagning innebär påverkas av närvaron eller frånvaron av halvfabrikat och Findus laxgratäng – för att bara ta ett exempel? (Men kanske är nationalekonomerna män med begränsad insikt i hushållsarbetets realiteter?)

Naturligtvis spelar det roll att en stor del av befolkningens arbete osynliggörs när ett lands ekonomi sammanfattas. Så här skriver Kielos:

Hon går upp klockan fyra för att bära hinken tio kilometer fram och tillbaka. Tre timmar senare är hon hemma med vattnet. Samla ved, diska, laga lunch, diska igen och ut och få tag på grönsaker. Hämta vatten en andra gång, middag, småsyskon som ska nattas och arbetsdagen är slut klockan nio. Enligt de ekonomiska modellerna är hon icke-produktiv, icke-arbetande och ekonomiskt inaktiv.

och:

I Kanada försökte man mäta värdet av det obetalda arbetet. Mellan 30,6 och 41,4 procent av BNP blev slutsatsen. Den första siffran är beräknad utifrån hur mycket det skulle kosta att ersätta obetalt arbete med betalt. Den andra utifrån hur mycket en person skulle tjäna om han eller hon lönearbetade den tid som de nu lägger ner på hushållsarbete. Oavsett metod – summan är enorm.

Två övertygande argument för varför det är ett problem att obetalt arbete inte räknas. Att det sedan till stor del handlar om kvinnors obetalda arbete gör saken än mer uppseendeväckande, eftersom det knappast är en slump. Tvärtom följer det den logik som alltsedan Aristoteles dagar har konstruerat kvinnan som passiv, känslosam och beroende. Den logik som är överordnad annan logik och som vi skriver in vår argumentation i, utan att ens tänka på det. Förmodligen föll det sig så naturligt för dåtidens nationalekonomer att exkludera kvinnors obetalda arbete från BNP (och andra ekonomiska modeller) att de överhuvudtaget inte reflekterade över saken. Kvinnan är passiv, ja. Punkt.

Jag önskar att Katrine Kielos hade borrat ännu djupare i dessa frågor. Jag har i och för sig inte läst ut boken, men hittills har det mesta varit ganska svepande. Samtidigt är det i beskrivningar av familj, hushåll och kön som texten bränner till: jag anar att Katrine Kielos och jag delar ett intresse för kön och arbetsdelning, och beklagar att hon inte fördjupar sig ytterligare. Jag hoppas att hon gör det längre fram i boken eller kanske, om jag har tur, i nästa bok.

*Förmodligen det sämsta exempel jag någonsin hittat på, med tanke på hur många bönders ekonomiska situation ser ut idag.

Det ironiska i att jag ställer dessa frågor i nära anslutning till att jag startar en egen blogg undgår mig inte, men likväl frågar jag: Hur påverkar egentligen det digitala landskapet sina infödda och invandrade medborgare? Vilka avtryck sätter det i vårt mentala landskap och hur omformar det våra kognitiva och emotionella strukturer? Till vilken ytterlighet drar det våra relationer? Och så detta: Hur formeras, reformeras eller deformeras vår världsbild när informationsflöden blir något som vi hela tiden surfar på, men bara sällan djupdyker i?

Den amerikanska journalisten Susan Maushart har tagit sig an dessa frågor med ett större allvar än de flesta. Under sex månader levde hon och hennes tre tonåringar utan digital teknik i hemmet: inga datorer, ingen tv, ingen iPhone, inga spelkonsoler, ingen iPod och inga andra apparater som syftar till mediakonsumtion. Cd-skivor och en väggfast telefon tilläts. I boken Nedkopplad berättar hon om Experimentet: de erfarenheter som beslutet grundades på, de konsekvenser det fick för familjen och de slutsatser som hon och barnen landade i. Dessutom redogör Maushart för en omfattande forskning kring i synnerhet ungas, men även vuxnas, mediabruk. Boken är fullspäckad med siffror och procentsatser och genom hela läsningen häpnar jag över den grad till vilken vi låter digitala medier reglera och faktiskt fullkomligt sluka vår västerländska vardag.

Susan Maushart skriver mycket om hur Experimentet driver familjens medlemmar till större närhet. Gradvis uppstår social samvaro mellan personer som tidigare bara varit perifert medvetna om varandra. Det perspektiv som Maushart lägger på denna företeelse är en logisk följd av det experiment som familjen genomför: det handlar om hur en digitalt avskalad miljö, genom att vara bitvis långtråkig, tvingar människor att bli varandras sällskap. Det motsatta perspektivet är emellertid det som intresserar mig mest: hur en digitalt överflödande miljö skapar avstånd, inte bara mellan människor, utan också inom dem.

Jag och mina väninnor talade häromdagen om de långa bilresor som vi minns från vår barndom. Hur vi satt i baksätet och betraktade svarta oändliga skogar; hur vi drog streck mellan stjärnor och skapade intrikata mönster; hur vi följde vattendroppar som rann uppåt – (uppåt!) – på förarrutan och hur vi satsade på vilken vattendroppe som skulle nå rutans överkant först. Hur vi lekte lekar som idag framstår som i det närmaste infantila: vi räknade bilar av olika färg, adventsljusstakar i upplysa fönster, hästar och andra djur. Vi bildade ord baserade på mötande bilars nummerplåtar, hade tävlingar som gick ut på att gissa märket på nästa mötande bil och vi lekte lekar som innehöll meningsutbyten av typen ”Kan man snottra i mörkret?” ”Ja” och ”Finns personen på riktigt?” ”Nej”. Vi lyssnade på blandband som vi satt ihop själva, och när vi lyssnade på musik så lyssnade vi verkligen. Och ibland sjöng vi med.

(”Fånt ja en körv, så hoppa ja i älva”, sjöng jag och min syster.)

Vi reser inte på det sättet längre. När M fyller fyra om några dagar kommer att han att få en portabel DVD-spelare för bilbruk. Vi lär inte våra barn att ha tråkigt; vi lär dem att bli underhållna. Underhållningen är aldrig mer än några knapptryck bort.

Och det är ju något i det här som inte känns rätt. Jag tror att barn behöver långtråkighet och jag tror att vuxna behöver anstränga sig för att behålla kontakten med sig själva. Jag tror att vi behöver ägna oss åt ihärdig introspektion; jag tror att en daglig men varsam utforskning av vårt känslocentra är bra; jag tror att inre monologer skärper våra konturer och gör oss tryggare i oss själva. Dessutom är jag säker på att alla människor mår bra av social samvaro, även påtvingad sådan, och inte minst av att leka infantila lekar ibland. Men när får vi chansen att leka ”snottra” och ”tjugo frågor” om vi inte ger långtråkigheten utrymme i våra liv? När får vi chansen till verkliga möten, människa mot människa, om vi inte kan hålla oss från att kolla mobilen var femte minut? Jag har inga svar; jag bara undrar.

Och jag fortsätter undra: I vilken utsträckning har vi egentligen låtit det virtuella breda ut sig över det verkliga? Har vi överhuvudtaget denna skillnad helt klar för oss, eller uppfattar vi kanske det virtuella som till och med mer verkligt än det verkliga? Har livet blivit ett genrep inför nästa statusuppdatering? (Den där känslan av att ha missat något, när man inte hinner fram med mobilkameran i tid.)