Om en man gifter sig med sin hushållerska minskar BNP i landet, skämtar ekonomer. Vitsen återges av Katrine Kielos i hennes Augustnominerade bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin och handlar om det faktum att obetalt arbete (framför allt utfört i hemmet av kvinnor) inte tas med när ett lands BNP räknas ut. Så även om hushållerskan, och sedermera frun, utför samma arbete före som efter giftermålet är det bara i hennes egenskap som avlönad hushållerska som arbetsinsatsen blir synlig och erkänns som en ur ekonomiskt hänseende nödvändig insats.
(Om ingen tillagar professorns middag, hur ska han då kunna utföra sitt värv; vilken roll spelar då hela det produktionsled som leder råvarorna till professorns närbutik? Bönder kan producera och de olika led som därpå följer kan göra ett ypperligt jobb. Det sista steget är ändå alltid tillagningen, ofta kvinnan och nästan alltid obetalt.)
Katrine Kielos bok handlar om ”den ekonomiske mannen”, en tankefigur som nationalekonomer använder att bygga teorier kring. Man tänker sig att individen är minsta enhet i den process som sammantaget blir ekonomisk utveckling; dessutom, att de sätt som individen agerar på är vad som driver utvecklingen framåt. ”Den ekonomiske mannen” är en ideal person; en person som, sin abstrakta karaktär till trots, förkroppsligar de egenskaper som nationalekonomer tänker sig att världen behöver för att utvecklas: rationalitet, oberoende, själviskhet; ja, förstås, framför allt själviskhet. Det som driver en ekonomi framåt är människans egenintresse, den prioriteringsordning som gör att hennes ageranden främst blir en spegling av hur hon föreställer sig sin egen väg till framgång. Bönder producerar inte mat för att vara snälla, utan för att denna verksamhet är lönsam för dem själva.* Det är således vår inbyggda själviskhet – egenintresset – som gör att ekonomin går framåt.
Men hur är det då med hustrun som tillagar maten? Vad är hennes drivkraft? Rationalitet, oberoende och själviskhet är egenskaper som knyts till tankefiguren ”den ekonomiske mannen”, men också egenskaper som traditionellt har knutits till män och manlighet. Hustrun som tillagar maten gör det kanske för att det är hennes plikt, men knappast för att manifestera sitt oberoende. Mamman som går ner i arbetstid för att ta hand om barnen (ordna mat, byta blöjor, klä på, klä av, plocka legobitar, tvätta småfingrar, torka tårar) gör det kanske av kärlek och omtanke, men sällan för att det är det mest rationella. Kvinnan som städar, diskar och stryker vitskjortor gör det kanske för att dessa uppgifter kodas som ”kvinnliga”, men absolut inte för att tillgodose sitt egenintresse. Här finns med andra ord en lång rad arbetsinsatser som inte alls kan hänföras till de drivkrafter som nationalekonomer menar påverkar ett lands ekonomin. ”Den ekonomiske mannen” är inte känslosam, inte beroende, inte självuppoffrande. Traditionellt kvinnliga egenskaper har med andra ord inte särskilt mycket med världsekonomin att göra. Åtminstone inte om vi frågar nationalekonomer.
Frågan är om det spelar någon roll att det obetalda arbetet inte tas med när BNP räknas ut. Katrine Kielos menar att det spelar roll, eftersom det faktum att dessa arbetsinsatser alltid har uteslutits, faktiskt innebär att vi inte vet huruvida obetalt arbete bidrar till BNP eller inte. Ett vanligt argument för att inte räkna med det obetalda arbetet är, enligt Kielos, att omfattningen av detta arbete antas vara konstant. I mina öron låter det helt galet: hur kan mängden hushållsarbete i ett samhälle betraktas som en konstant? Är det inte uppenbart att den process som exempelvis matlagning innebär påverkas av närvaron eller frånvaron av halvfabrikat och Findus laxgratäng – för att bara ta ett exempel? (Men kanske är nationalekonomerna män med begränsad insikt i hushållsarbetets realiteter?)
Naturligtvis spelar det roll att en stor del av befolkningens arbete osynliggörs när ett lands ekonomi sammanfattas. Så här skriver Kielos:
Hon går upp klockan fyra för att bära hinken tio kilometer fram och tillbaka. Tre timmar senare är hon hemma med vattnet. Samla ved, diska, laga lunch, diska igen och ut och få tag på grönsaker. Hämta vatten en andra gång, middag, småsyskon som ska nattas och arbetsdagen är slut klockan nio. Enligt de ekonomiska modellerna är hon icke-produktiv, icke-arbetande och ekonomiskt inaktiv.
och:
I Kanada försökte man mäta värdet av det obetalda arbetet. Mellan 30,6 och 41,4 procent av BNP blev slutsatsen. Den första siffran är beräknad utifrån hur mycket det skulle kosta att ersätta obetalt arbete med betalt. Den andra utifrån hur mycket en person skulle tjäna om han eller hon lönearbetade den tid som de nu lägger ner på hushållsarbete. Oavsett metod – summan är enorm.
Två övertygande argument för varför det är ett problem att obetalt arbete inte räknas. Att det sedan till stor del handlar om kvinnors obetalda arbete gör saken än mer uppseendeväckande, eftersom det knappast är en slump. Tvärtom följer det den logik som alltsedan Aristoteles dagar har konstruerat kvinnan som passiv, känslosam och beroende. Den logik som är överordnad annan logik och som vi skriver in vår argumentation i, utan att ens tänka på det. Förmodligen föll det sig så naturligt för dåtidens nationalekonomer att exkludera kvinnors obetalda arbete från BNP (och andra ekonomiska modeller) att de överhuvudtaget inte reflekterade över saken. Kvinnan är passiv, ja. Punkt.
Jag önskar att Katrine Kielos hade borrat ännu djupare i dessa frågor. Jag har i och för sig inte läst ut boken, men hittills har det mesta varit ganska svepande. Samtidigt är det i beskrivningar av familj, hushåll och kön som texten bränner till: jag anar att Katrine Kielos och jag delar ett intresse för kön och arbetsdelning, och beklagar att hon inte fördjupar sig ytterligare. Jag hoppas att hon gör det längre fram i boken eller kanske, om jag har tur, i nästa bok.
*Förmodligen det sämsta exempel jag någonsin hittat på, med tanke på hur många bönders ekonomiska situation ser ut idag.