När jag ser dig, hur du respektlöst skäller på ditt trilskande barn, med blicken tvär och barnet gråtande, ska jag tänka att du är märkt av trötthet. De många vaknätter som drabbar oss mammor, hur de är som naturkatastrofer. När orden blir fula i din mun ska jag tänka att barnets utspel är det sista i en lång räcka utspel, en räcka som du bemött med allt det kärleksfulla tålamod du är mäktig. Jag ska tänka att vi alla har en svag punkt, en punkt som när den retas får fördämningar att brista. Jag ska tänka att du säkert svettas nu, och att allt blir mycket jobbigare när man svettas.
Sedan ska jag se framför mig hur ni kommer hem, du och ditt barn, hur du sätter dig ner med henne, hur din famn blir en varm kokong och hur du viskar sköra ord i hennes öra. Jag ska se dina skuldkänslor, som är en mammas skuldkänslor, och jag ska möta din blick med förståelse. ”Du är inte ensam”, ska min kropp säga, ”jag är en annan du och där du är har jag också varit.”
Och när vi möts nästa gång är det kanske jag som brister, och din närvaro som blir mitt balsam. Så är du mitt självförsvar.
Inom loppet av ett par dagar läser jag Ann Heberlein, som inom parentes infogar tanken ”att alla kvinnor innerst inne … föraktar kvinnor”, och Yvonne Hirdman, som apropå sin läsning av makarna Alva och Gunnar Myrdals brevsamling skriver om sin egen tendens att döma Alva, medan hon på kvinnligt manér låter Gunnar tjusa henne: ”Jag är ju också ’genusskadad’, dvs. fostrad till någon slags ’kvinnlighet’, fostrad till en värld där män och manlighet utgör måttstock och värdemätare och där kvinnor är inte bara det andra, utan det sämre könet. … Det är det genusinflammerade ögat som läser: blicken mot det egna könet är oförsonlig, avslöjande om än inkännande. Blicken mot det första könet däremot beslöjad.”
Att på kort tid läsa två så begåvade kvinnor ge uttryck för det egna könets inordning i patriarkala normer stämmer onekligen till eftertanke. Yvonne Hirdman, som formulerar sig mer personligt, väcker omedelbart en villighet hos mig att erkänna eget bruk av skilda måttstockar – en för män, en för kvinnor – medan Ann Heberlein, med sin oförsonligt generaliserande formulering, får min hjärna att vilja slå bakut, leta motargument, protestera. Inte föraktar väl kvinnor andra kvinnor? Inte gör väl jag?
Det går att ställa dessa uttalanden mot Caitlin Moran som, i boken Konsten att vara kvinna, menar att kvinnor, tvärtemot vad som ibland hävdas, inte har någon särskild skyldighet att vara lojala mot varandra. Caitlin Moran menar istället att det är sexistiskt att hävda att kvinnor, i större utsträckning än män, bör hålla det egna könet om ryggen. I den bästa av världar och vid första anblicken har Caitlin Moran rätt. Varför ska jag hjälpa andra kvinnor, ge dem stöd och uppbackning, bara för att de är kvinnor? Har jag inte tillräckligt många moraliska ok på mina axlar utan att, dessutom, behöva känna skuld för min eventuella missunnsamhet gentemot andra kvinnor? Va?
Men efter en stunds eftertanke dyker olika minnen upp: av män som dunkar män i ryggen; av manliga professorer som hissar andra manliga professorer, alltmedan kvinnorna får klara sig själva. Av kvinnor som skoningslöst hugger ner andra kvinnor, för att de är lättklädda, lättflirtade, lättlurade och på det stora hela nog får skylla sig själva. Av män som fortsätter att dunka varandra i ryggen. Av att säga smarta saker, som män plockar upp och gör till sina egna; av ryggdunkar som uteblir. Av att bli kallad hora och alla skrattar; även kvinnorna. Av en äldre dam i Leicester som kommer fram till mig och säger att hon tycker mina strumpbyxor är ”för tunna”. Av kvinnor som spänner sina ögon i mina och talar till mitt blödande mammahjärta: det är bara att stålsätta sig, säger de, det är din tur nu. Av andra kvinnor, som med skalpell drar upp linjerna för vad ett gott moderskap är; av att veta att jag inte räcker till, min duglighet blir aldrig duglig nog, det är ingen som dunkar mig i ryggen. (Fast en gång, efter en väl förberedd muntlig framställning på universitetet, sa den manliga läraren att mina ögon var så vackra att man kände sig utvald när man mötte min blick. Kanske tänkte han att det var en ryggdunk? Jag blev patetiskt smickrad och rodnade; oerhört kvinnligt.)
Jag går inte med på Ann Heberleins formulering; jag vägrar! Det är något med det generaliserande ”alla” och det starkt fientliga ”föraktar” som slår volter av motstånd i mig. Om världen är sådan blir jag alldeles modlös; det går bara inte. Men jag går inte med på Caitlin Morans lättsinniga inställning heller. Vi kan inte vara så blinda för vad den systematiska nedvärderingen av kollektivet kvinnor gör med dess enskilda medlemmar att vi inte förstår vikten av att, åtminstone i utgångsläget, visa lojalitet mot andra kvinnor. Vi kan inte vara så blinda för klassiska härskartekniker och manlig homosocialitet att vi inte ser att män inte behöver uppmanas till att vara lojala mot varandra eftersom de, de facto, redan är lojala mot varandra. Vi kan inte vara så naiva att den utsträckning i vilken patriarkala normer infiltrerar våra sinnen – kvinnors sinnen, mäns sinnen – undgår vår blick.
Att vara kvinna är inte att stå skild från patriarkala värderingar, genomskådande och opåverkad; inte heller är det att vara uteslutande ett objekt, en yta för andra att definiera, eller ett offer, oförmögen att skapa sin egen livshistoria. Nej, det är att leva/kämpa/älska/dö i en skenbart fri och självständig kropp men med sitt medvetande delvis fängslat, liksom människorna i filmen Matrix, (med en liknelse inspirerad av queerteoretikern Judith Butler), liksom alla vi som shoppar loss ett par dagar efter löning utan att se de kommersiella och kapitalistiska krafter som samstämt leder oss till marknadsplatsen.
Vi är alla genusskadade. Vi går runt med genusinflammerade ögon och vi ser på andra kvinnor såsom ett patriarkalt samhälle har lärt oss: som en lite sämre sorts människa, som någon vars kompetens och allmänna duglighet vi sällan tar för given, såsom Yvonne Hirdman ser på Alva Myrdal; oförsonligt. Det är därför som det är omöjligt att vara ense med Caitlin Moran när hon tolkar kvinnors moraliska skyldighet att vara lojal mot andra kvinnor som sexistisk. Mäns ryggdunkar kan allt som oftast ha sexistiska undertoner, men att som kvinna se på andra kvinnor med försoning i blicken måste snarast vara att betrakta som självförsvar. Åtminstone är det en början.
”Hon föds in i den tvetydighet, den ambivalens som könet gav i dopgåva. Hon föds till ett trångt liv, där Man (en) och Barn (många) ska utgöra livets hela mening för en riktig kvinna.
Och om hon inte kommer att nöja sig med det? Om hon kommer att vilja handla i världen som en riktig människa? Om hon vill ha allt? Då kommer hon att plågas av ett alldeles särskilt dilemma, en existentiell konflikt: Duger jag? Duger jag? kommer hon att fråga sig.”
Först tillbringade jag min egen uppväxt med att frigöra mig från mina föräldrar och nu tillbringar jag mina barns uppväxt med att frigöra mig från mig själv. Med lite tur finns, vad det lider, tid för frigörelse från barnen och kanske, kanske kommer jag att hitta tillbaka till mig själv en dag. Då blir det fest!
”Mamma. Hon är tryggheten. Hon är självaste ursprunget. En mamma kan man alltid lita på: i hennes famn kan man söka skydd när åskan går, hennes händer smeker lugnande feberheta pannor, hos henne kan man gråta ut när man fått hjärtat krossat. Mamma är själva garanten för att världen inte är helt igenom ond. Det är hon som är godheten. Det är faktiskt hennes uppgift. Att vara god. Man måste kunna lita på sin mamma, om man inte kan lita på någonting annat i världen så måste man i alla fall kunna lita på henne, och om man inte kan lita på sin mamma vad kan man då lita på?”
I sin bästsäljande bok How To Be a Woman (eller Konsten att vara kvinna) erbjuder författaren och journalisten Caitlin Moran en tumregel för hur vi, med viss felmarginal, kan säkerställa om det som händer omkring oss har sin grund i sexism eller inte. Sexism har, som Moran också framhåller, blivit ett halt och slingrigt fenomen. Det som för bara några decennier sedan var lätt urskiljningsbart i snart sagt varje gathörn (visslingar och nikotinfläckiga fingrar på kvinnliga rumpor) har blivit något som vi riskerar missa om vi inte är aktivt uppmärksamma, eftersom det blivit normaliserat och eftersom det regelmässigt har börjat benämnas som ”humor”. Dagens kvinnor behöver bli bättre på att se patriarkatet i vitögat och ställa adekvata frågor. Den fråga som Caitlin Moran rekommenderar lyder: ”Are the men doing it?”
Are the men doing it? Are the men worrying about this as well? Is this taking up the men’s time? Are men told not to do this, as it’s ’letting the side down’? Are the men having to write bloody books about this exasperating, retarded, time-wasting bullshit? Is this making Jeremy Clarkson [från Top Gear] feel insecure?
Som bok betraktad är How To Be a Woman snarare underhållande, än feministiskt djuplodande, men just den här ingången tror jag att jag gillar. Det är ganska enkla frågor att ställa i syfte att komma det där diffusa och hala på spåren. Jag har kommit på mig själv med att fundera på sådant som väldigt många kvinnor, enligt min erfarenhet, gör och intresserar sig för. (Och det inkluderar faktiskt vare sig överdriven hårborttagning eller patologisk skomani. På dessa punkter verkar mitt sociala sammanhang sundare än Caitlin Morans, men det kan i och för sig bero på att hon bor i London och jag bor i Norrlands inland. Eller helt enkelt på att jag är så himla gammal.)
Men, hursomhelst: tre saker som kvinnor gör och en reflektion kring huruvida män också håller på med detta:
1. Kvinnors förhållande till sin egen mammaroll. Det är ett värderande och jämförande: ”men hörde du hur hon skrek åt sitt barn?” och ”tänk att hon tar sin tvååring till McDonalds!” och ”hennes ungar har verkligen alltid fula kläder!” – men samtidigt alltid en internaliserad ångest över att själv inte räcka till. Det är böcker som läses: om uppfostringsmetoder, somna själv-metoder, näringsriktig mat, utvecklingsfaser och alla barnsjukdomar från A till Ö. Det är ett omfattande kontrollbehov som aldrig låter oss vila, som får oss att skriva listor, förmana, ställa tusen frågor och alltid, alltid gå runt med handsprit i väskan.
Gör män så här? Funderar män över hur andra pappor gör, eller vad förskollärarna egentligen anser om dem? Sitter de i ändlösa samtal med sina vänner, om utvecklingsfaser, syskonbråk, eller om vad man gör när ens barn biter andra barn? Läser män böcker om separationsfasen, vet de allt om bisfenol A och gifter i maten, tänker de att om de inte gör precis rätt, riskerar de att skada sitt barn på ett oåterkalleligt sätt? Vadar de runt i skuld? Får de dåligt samvete om de går ut och träffar kompisarna, en vanlig onsdagskväll i mars?
Nej. Inte de män jag känner. De tycker att de är helt okej pappor om de tar ut några månaders föräldraledighet, vabbar med jämna mellanrum och lär ungarna att sparka fotboll. Enligt sina egna mammor räcker dessa insatser för att de ska kunna betrakta sig själva som utmärkta pappor. Enastående, rentav. Så det är inte undra på att männen trivs med sin papparoll, samtidigt som de smidigt varvar kurragömmalek med gymträning, utekvällar och husrenovering. Utan dåligt samvete. (Dåligt samvete är helt klart en mammagrej.)
Men har det sin grund i sexism – ”förtryck av människor enbart på grund av könstillhörighet” – som wikipedia definierar saken? Visst har det det. Solklart. Det har sin grund i ett förtryck av mammor och mammor har alla samma kön.
2. Kvinnors upptagenhet av egna och ibland andras relationer. Från unga år är kvinnor upptagna av att hitta Den Rätte. Eller bara någon att flirta med; det kan räcka med en imaginär flirt, det väsentliga är att den upptar tankarna. Hela tiden. Och om män visste hur mycket tid kvinnor lägger ner på sina befintliga relationer (med Den Rätte, eller med någon som de bara inbillar sig är Den Rätte), skulle de förmodligen dö skämsdöden över sitt eget bristfälliga engagemang. Varje halvkass relation har potential att vara Tills Döden Skiljer Oss Åt och det är på kvinnors axlar som ansvaret för att frigöra denna potential vilar. Det är ett hårt jobb och det ger bara sällan lön för mödan.
Gör män så här? Har de inre monologer kring imaginära relationer? Läser de självhjälpsböcker om hur de kan stärka sin relation, eller skönlitteratur som i det oändliga går i romantikens tecken? Sitter de med sina vänner, under utdragna timmar efter midnatt, och analyserar/dissekerar relationer?
Nej, jag skulle inte tro det. Jag aktar mig noga från att raljera över män på detta område, men låt mig säga att de flesta män jag känner har en betydligt mer avslappnad attityd till sin kärleksrelation än vad deras kvinnor har. De köper blommor ibland, städar som man ska, men funderar inte så mycket över frågor som riskerar att öppna dammluckor i närmiljön. De lämnar analyserna till kvinnan och höjer lätt på ögonbrynen när hon presenterar sina slutsatser.
3. Kvinnors förhållande till den egna kroppen. Det jämförs, bantas, epileras, polereras, vaxas och sminkas enligt konstens alla regler. Vi använder antirynkkräm, peeling, stylingprodukter, botox och plastikkirurgi. Vi handlar kläder, hårprodukter, skor, smink, handväskor och flera liter nutrilett. Vi jämför oss med dem som är smalare; vi jämför oss med vårt yngre jag; vi är aldrig nöjda. Det är ett elände, och ett himla kostsamt sådant.
Gör män så här? I tilltagande grad, säger media. Män genomgår en förytligande process och blir, liksom kvinnor, alltmer objektifierade. Enligt flera källor är det en potentiellt positiv utveckling, oklart för vem. Men allvarligt? Män är inte i närheten av att vara så upptagna av sitt utseende som kvinnor är. Inte på långa vägar. De har helt enkelt inte orsak till det.
För detta är anledningen till att också det här är grundat i sexism, det system som ”i praktiken alltid leder till att ett kön underordnas, medan det andra får en förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden”: Kvinnan är sin yta, bedöms alltid efter sin yta och blir bara sällan något mer än vad hennes yta tillåter (utifrån någon slags sexistisk norm). Kvinnor som inte bryr sig om sitt utseende har inga succéartade karriärer, vare sig inom mode- eller bankbranschen. Det talas illa om kvinnor som inte bryr sig om sitt utseende, ungefär som om det handlade om dålig lukt och inte ett par stentvättade jeans från fel decennium.
Se där. Tre kvinnliga fenomen, tre frågor om manliga motsvarigheter, och tre fall av sexistisk skit. Samtidigt kan fler frågor ställas till det sätt på vilket denna analys är uppställd. Vi bör till exempel fråga oss om det är ”gruppen kvinnor” eller ”gruppen män” som är problematisk, och huruvida vi inte i själva verket fäller krokben för oss själva när vi tar avstamp i sådant som kvinnor gör och jämför med det, i just dessafall, mer balanserade manliga beteendet. Vi bör också fråga oss vem som är vinnare och vem som är förlorare: är det pappan, som tack vare sitt ”mer avslappnade sätt” att utöva sitt föräldraskap får en ytligare kontakt med sina barn än vad mamman får? Eller är det äkta mannen som, när han blir lämnad av sin hustru utan att överhuvudtaget förstå varför, blir sittande ensam i sin övergivenhet eftersom han inte har några vänner som han dela sådana erfarenheter med, erfarenheter som tenderar att definiera livet under lång och utdragen tid?
Och slutligen: vad skulle hända om vi lät män ställa motsvarande frågor om sina egna besattheter och kollektiva beteenden? ”Are the women doing it? Are the women worrying about this as well? Is this taking up the women’s time?” Skulle vi hitta sexism eller skulle vi hitta något helt annat? Kanske någonting som är helt frånkopplat från kvinnor; kanske någon homosocial skit? (Och om svaret på den sista frågan är ja, uppstår följdfrågan: är det sexism?)
”En av Baumans bärande teser är att individens identitet i konsumtionssamhället är beroende av dagliga besök på marknadsplatsen. Vi köper en identitet, vi väljer en livsstil, vi manifesterar våra värderingar genom de vanor vi konsumerar. Om individens identitet och existensberättigande tidigare var kopplad till hennes förmåga att producera och därigenom bidra till samhällets nytta, är individens identitet i konsumtionssamhället snarast relaterad till hennes kapacitet som konsument. Det räcker alltså inte att vara en skicklig yrkesmänniska för att förtjäna en plats i samhället: du måste köpa dig existensberättigande, du måste bidra genom att spendera.”
(Jag fascineras av att läsa de ett och ett halvt år gamla recensionerna av Ann Heberleins, i mitt tycke lysande, bok. De är förvånansvärt blandade, ofta giftigt kritiska, och det är i hög grad Ann Heberleins person som granskas och värderas. Det tycks mig som om recensenterna låter sina personliga åsikter om Ann Heberlein skymma bokens intressanta innehåll. Nästan oartigast är Åsa Linderborg, vilket förvånar mig ytterligare.)
”Baumans tes är att människan under moderniteten förvandlats från ’producent’ till ’konsument’. Det postmoderna samhället engagerar sina medlemmar främst i deras egenskap av konsumenter. Det är något av en samhällelig plikt att konsumera – den norm vårt samhälle håller upp för sina medlemmar är förmågan och viljan att spela konsumentens roll. Enligt Baumans analys är det inte möjligt att vara medlem i ett samhälle utan att konsumera, eftersom konsumtionssamhället bygger på varje medlems vilja och förmåga att oupphörligen konsumera. Den som inte konsumerar, den som vänder konsumtion ryggen, vänder också samhället ryggen.”
Ur Ann Heberleins Ett gott liv. (Jag måste snart läsa Zygmunt Bauman i original eftersom jag hela tiden läser referat av hans texter och varje gång älskar dem.)
”Scummanifestet har en lång historia av att provocera och uppröra […]. Att texten väcker så starka känslor mer än 40 år efter att den första gången publicerades, säger något både om bristen på liknande texter och om överflödet av dess manliga motsvarigheter. Vi är så vana vid att kvinnor dödas, förnedras, våldtas, lemlästas, jagas och förlöjligas på teaterscenen och i filmer att vi blivit avtrubbade. Vi reagerar inte på kvinnohatet som återfinns i allt detta dödande, men när förhållandet är det omvända, som i Scummanifestet, ett av de få i sitt slag, blir vissa män så provocerade att de tar till dödshot.”
Ur Maria Svelands kommande bok Hatet. Utdrag ur DN 2/3/2013.
”Inget är så förfärligt som att älska ett barn”, skriver Ann Heberlein och fortsätter med att beskriva det stora ansvar, och den ständiga oro, som är föräldraskapets kompanjoner. Det är i sammansmältningen mellan ”ansvar” och ”oro” som skulden skapas, och det är också häri som det förfärliga ligger. Att älska ett barn är förfärligt eftersom kärleken föder oro, och eftersom denna oro varje dag riskerar att vanställa kärleken. Ändå är den allt annat överskuggande oron inte den som gäller barnets liv, utan den som gäller vår förmåga att hålla barnet vid liv och, dessutom, vid ett gott liv. Alltsedan den stund då barnets blick mötte vår har denna oro sugit sin näring ur vår absoluta visshet om att skulden alltid (alltid!) har sin hemvist mellan våra händer, i luftrummen mellan våra talorgan, i vår oseende blick, i hjärtat som begär och i självet, som söker sina förlorade vingar.
Hur kan ansvaret för detta liv vara bara mitt? Min kärlek är oändlig men bara konstruktiv om den låter barnet växa delvis avskild från mitt öga. Men den kärlek som är menad att skapa tillväxt riskerar samtidigt att bereda väg för farorna, fallen och grymheten; riskerar fälla krokben för just det som den var ämnad att skapa. Och ansvaret är mitt, och skulden, och straffet, i evigheters evighet; amen.