Den mänskliga naturen

Läser Yvonne Hirdman som skriver om Alvas och Gunnars första tid tillsammans, innan de blev ett officiellt par, medan de fortfarande uppvaktade varandra i skymundan. Hur hon förde sina föräldrar bakom ljuset för att kunna vara med Gunnar, gudomen. De ger sig ut på vandring och lever vildmarksliv i tjugo dagar. Året var 1920 och efter hemkomsten skriver Alva: ”I min själ har du en gång för alla kysst De Skrattande Vatten till liv.” Hon var arton år, han lite äldre.

(Men det var också en vandring under vilken han slog henne: ”Nu ångrar jag bittert att jag slagit – jag minns inte att jag handskats så med dig, men du har påmint”, skrev Gunnar.)

Minns brev som jag läste när jag arbetade med Avhandlingen. Brev från kvinnor, unga under 1930-talet, som berättar om utflykter liknande den som Alva och Gunnar gjorde. Förstår ”vildmarken” som en sekluderad plats där nykära kunde ses, bortom föräldragenerationens blick, i tvåsam avskildhet.

Tänker att det måste ha varit underbart att vara förälskad när förälskelsen fick rymma allt det som hör en tjugo dagars vandring till: otvättad kropp, morgontovigt hår (ingen hårfön, ingen plattång), håriga armhålor (ingen deodorant*), sunkiga kläder, svettig panna (inget smink), myggbett, skavsår, hår som blivit stripigt av regn. Tänker att det på sätt och vis var en människovänligare tid, mer tillåtande, romantisk (kärleksbrev skrivna för hand; inga smileys), vackrare.

I dag växer kärlek på platser där natur och tovighet sällan ryms: två välpolerade ytor i ett välpolerat rum. Förstår naturen som en metafor där det växer, spirar, lockas, pockas men inser att den specifikt mänskliga naturen genom decennierna består (oavsett hur polerat utandöme): ömsom grym, som i handen som slår, och ömsom försonande, som i Alvas brev där hon skriver: ”men av hjärtat längta efter, att du skall nypa eller slå mig, det menar du väl inte att jag skall kunna?” Bara det och inget annat.

*tydligen uppfanns den moderna deodoranten 1941.

Dagens dikt

Avbilden lyfte de sömniga
ögonlocken och såg former och färger
som den inte förstod, dränkta i sorlet,
och försökte sig på skygga rörelser.

Gradvis såg den, som vi andra,
fångad i denna ljudliga väv
av förut, sedan, gårdag, medan, nu,
höger, vänster, jag, du, dem, de andra.

(Jorge Luis Borges)

”Ack, Alva”, skrev Gunnar, ”du längtar till mig”.

Så förvånar det mig att också Alva Myrdal, denna ikon av kvinnlig handlingskraft, i sin ungdom var så intrasslad i genus. Att hennes lösning på konflikten mellan personlig läggning (intellektuellt briljant, övermodigt skarpsynt) och förväntad livshållning (hemmafru: hushållsarbete, uppassande maka och mor) blev att ytterligare förstärka det sistnämnda. Att hon såg som sin uppgift att backa upp Gunnar (geniet, guden) och ta hand om tio barn. Att alternativet – att bryta sig loss – inte infann sig förrän det tvingades på henne, som den enda lösningen i ett träsk av hushållsarbete, barnomsorg och annalkande depression.

Så förvånar det mig att hon valde Gunnar, denne despot med uppblåst ego, som slog henne utan att hon förebrådde honom och som maktfullkomligt definierade hela henne, i detalj, till och med hennes längtan: ”Ack, Alva”, skrev Gunnar, ”du längtar till mig, du längtar att jag skall sluta dig i min famn, kyssa och smeka din kropp och se dig ända ner i själen. Du brukar första tillfälle att komma, du gör det!”

Så förvånar det mig att hon gör det: lyder, underordnar sig, formar sig efter hans önskan. Men att genusnormer är skruvstäd vet jag och att förvånas över att också Alva behövde tid att hitta gliporna är, i själva verket, det enda som är det minsta förvånande. Att också jag: så naiv.

Fler har förvånats.