Så skriver Alva Myrdal när äldsta sonen är alldeles liten:

”Men jag är så trött. Det är ingenting annat än Jan. Mata Jan, bada Jan, tvätta åt Jan, stryka åt Jan, promenera med Jan och söva Jan, söva. Gud hjälpe det lilla kräket till att kunna klara sig lite mera själv. Jag får inte huvudet ur den här barnatmosfären. Till och med – man måste ha sina kära på ett visst avstånd, för att känna lyckan och kärleken på det subtila sättet. […] Endast då Jan äter och jag kan lita på, att han inte skall skrika på en hel timme, kan jag ägna mig åt att dyrka honom. Annars är han sorgligt mycket en plikt.”

Drygt femtio år senare beskriver Jan Myrdal sin barndom på ett sätt som för alltid förändrar bilden av Alva Myrdal – hon som verkat för barnens rätt genom hela sitt yrkesliv – och stämplar henne som en kall karriärskvinna, försummande sina egna barn för världens barn, andras barn, det svenska folkhemmets barn. Det är omöjligt att läsa ovanstående utdrag utan att se det i ljuset av Jan Myrdals oförsonliga porträtt av sin mor, utan att samtidigt tänka på att sonen inte närvarade på sin mammas begravning. Det är samtidigt omöjligt att läsa Yvonne Hirdmans makalösa biografi över Alva Myrdal utan att skälva till av pur beundran inför denna kvinna: så intelligent, kompetent, diplomatisk; så absolut lysande. Gick det för sig på Alva Myrdals tid att kombinera intellektuell briljans av hennes slag med ett oklanderligt moderskap? Och vem klandrar idag hennes man, Gunnar Myrdal, för att ha odlat sin karriär snarare än relationen till sonen? Gunnar som svartsjukt vakade över sin Alva, som slog henne (kanske bara i förhållandets början???), som medvetet och utstuderat drog henne bort från barnen, till honom, och vars hela levnad präglades av återkommande depressioner – vem skriver domslut över hans faderskap?

Är det samtidigt möjligt, för en vanlig dödlig som jag, att känna sympati för de våndor som moderskapet gav upphov till hos Alva? Att rentav känna igen, utan att samtidigt färgas av den skam som följer av att göra det som Alva gjorde: lämnar sonen, vid tillfället två år gammal, för att tillbringa ett år utomlands med sin man och hans – hans – karriär? I ett annat brev skriver Alva: ”Det är en av de grymmaste illusionerna med småbarn, man skaffar dem för att få ’emotionell satisfaction’ och sen kommer praktiska hänsyn och gör det fysiskt omöjligt.”

Jag vet inte hur adekvat det är att hävda att ”man” skaffar barn för den känslomässiga tillfredsställelsens skull. Skälen att välja barn är förmodligen många varav ett är den starka karaktär som krävs för att faktiskt välja bort. Men jag vet att den känslomässiga tillfredsställelsen lätt hålls stången av alldeles för många tvingande praktiska bestyr. Kanske handlar det om läggning? Att vara teoretiskt lagd, såsom Alva, såsom jag, eller att vara praktiskt lagd, och då kanske lättare uthärda alla de ytterst konkreta handlingar som en dag med unga barn innefattar. Det är förmodligen en förenklad analys, men ändå: att vara en person som får energi av att i ensamhet läsa bok efter bok, eller att vara en person som får energi av skogspromenader och trädgårdsarbete – det måste ändå göra viss skillnad. Tänker jag.

Och så tänker jag att inget, absolut inget, är som att dyrka ett sovande barn. All denna kärlek som under dagen sitter gisslan hos de praktiska bestyren, som inte får chansen att bli handling och ord eftersom så många andra handlingar, och så många andra ord, hinner före. (Måste hinna före?) Först när Alva var säker på att Jan inte skulle skrika på en timme kunde hon ägna sig åt att dyrka honom. I pausen mellan nattningsbestyr och egentid finner min dyrkan sitt utlopp.