Alltsedan M var nyfödd och jag läste Ditt kompetenta barn har jag tyckt om Jesper Juul och hans version av hur umgänget mellan barn och vuxna bör se ut. Men alltsedan detta första möte har mitt fortsatta läsande av Jesper Juuls texter utmynnat i besvikelser. Jag tycker alltför ofta att han uttrycker sig kategoriskt. Jag tycker inte om hans sätt att svartmåla både barnomsorgen och skolan – som om det var institutioner befolkade av barnhatande vuxna. Jag tycker att han gör det alldeles för lätt för sig när han i svepande ordalag beskriver olika diagnoser som symptom på misslyckade relationer mellan barn och vuxna. Hans patos blir helt enkelt för grovyxat och han saknar viktiga nyanser. Således är jag numera fortsatt förtjust i Jesper Juuls övergripande budskap – men mindre förtjust i honom som retoriker.
Och så inledde jag då läsningen av hans senaste bok, Aggression – ett nytt och farligt tabu, där jag finner följande häpnadsväckande utsaga: