Nej tack Jesper Juul, nu tar jag mitt föräldraskap och går vidare

Alltsedan M var nyfödd och jag läste Ditt kompetenta barn har jag tyckt om Jesper Juul och hans version av hur umgänget mellan barn och vuxna bör se ut. Men alltsedan detta första möte har mitt fortsatta läsande av Jesper Juuls texter utmynnat i besvikelser. Jag tycker alltför ofta att han uttrycker sig kategoriskt. Jag tycker inte om hans sätt att svartmåla både barnomsorgen och skolan – som om det var institutioner befolkade av barnhatande vuxna. Jag tycker att han gör det alldeles för lätt för sig när han i svepande ordalag beskriver olika diagnoser som symptom på misslyckade relationer mellan barn och vuxna. Hans patos blir helt enkelt för grovyxat och han saknar viktiga nyanser. Således är jag numera fortsatt förtjust i Jesper Juuls övergripande budskap – men mindre förtjust i honom som retoriker.

Och så inledde jag då läsningen av hans senaste bok, Aggression – ett nytt och farligt tabu, där jag finner följande häpnadsväckande utsaga:

”Många pojkar har aggressionsproblem, antingen för att deras pappor ofta är borta hemifrån eller för att dessa har anammat ett mer kvinnligt orienterat föräldraskap. De lär sig då inte att integrera och omvandla sin manlig energi till konstruktivt beteende. [—] Samma sak gäller de förhållandevis få små flickor som har aggressionsproblem. De behöver också umgås så intensivt som möjligt med sina pappor. Om det inte går, måste man som mamma acceptera de mer maskulina sidorna av sin egen personlighet.”
Alltså, vad menar han? Jag förstår ingenting. Om pappor är ”kvinnliga” i sitt föräldraskap så är det skadligt för pojkarna, men om mammor är ”manliga” i sitt föräldraskap så är det gynnsamt, åtminstone för flickor? Och vad är egentligen ”kvinnligt orienterat föräldraskap”? (Förutom att det tydligen är skadligt.) Att kramas och baka bullar, medan papporna busar?
Nej tack Jesper Juul, nu tar jag mitt föräldraskap och går vidare.

Drömmar för ett vanvårdat samhälle

Lite sporadiskt läser jag Natasha Walters Living Dolls. The Return of Sexism som inleds med en beskrivning av hur pinupporna återerövrat det offentliga rummet och hur glamourmodellandet, något överraskande, på nytt blivit en attraktiv sysselsättning för unga tjejer. I detta sammanhang uttrycker Natasha Walter en intressant iakttagelse:

”The mainstreaming of the sex industry has coincided with a point in history when there is much less social mobility than in previous generations. No wonder, then, if the ideal that the sex industry pushes – that status can be won by any woman if she is prepared to flaunt her body – is now finding fertile ground among many young women who would never imagine a career in, say, politics.”

Den relativa status som framgångsrika glamourmodeller erhåller skapar, tillsammans med den air av vanlighet som omgärdar dem, en förförisk illusion av att framgången ligger inom räckhåll för vem som helst – så länge man är hyfsat snygg och kan ta av sig kläderna med viss finess. Betoningen ligger på vem som helst, alltså även den som saknar fina betyg och en pappa med pengar och kontakter. I ett socialt statiskt samhälle blomstrar den typen av drömmar. För att människans självkänsla ska förbli intakt en liten stund till. För att inte hopplöshet ska ta över alldeles. Men det är sorgliga drömmar; det är drömmar för ett vanvårdat samhälle.

När ”mamma” blir ett ord som nästan kväver dig

Den där känslan när ”mamma” blir ett ord som nästan kväver dig: panikartad, aggressiv, mättad med skuld. Det gnälliga, oupphörliga, tvåstämmiga; när du sitter på toaletten, när du stressar inför att komma iväg, när det enda du verkligen längtar efter är en läsfåtölj och ett glas vitt vin. Upplevelsen av att dina gränser har suddats ut och att något ”du” inte längre existerar; bara ”mamma” blev kvar, i mässande åkallan.

Den där känslan av att ha blivit annekterad av en mammaroll du aldrig eftersträvat, att ha blivit föremål för en kult, att ofrivilligt ha tilldelats rollen som gudom. ”Mamma, mamma, mamma”. ”Mamma, mamma, maaaaammaaaa.”

Och parallellt, som en omhuldat minne: den där känslan när barnet för första gången sträckte sina armar mot dig och med sin bedårande röst gav dig ditt namn: ”Mamma”. Så livsdefinierande, så existentiellt; ett skimrande guld i ditt hjärta.

Hur är det möjligt att det ena följde på det andra med en sådan hastighet?

Blindheten hos en intimitet som vridits fram ur år av parallellt liv

”Men det finns en annan sida hos långa äktenskap som man sällan talar om. Det som börjar som okulär hängivenhet, anblicken av den strålande älsklingen som väcker en hunger efter dygnet-runt-tumlande, ändrar sig med tiden. Kontrahenterna åldras och omformas och blir så vana vid varandras närvaro att synen upphör att vara det viktigaste sinnet. [—] Ibland när vi hade gjort vår bedrift och han naken gick över rummet brukade jag titta på hans långa bleka kropp med den rundade magen och det vänstra benet med dess blå åderbråck och hans mjuka välformade fötter, men inte alltid. Detta är inte den nya attraktionens frivilliga blindhet; det är blindheten hos en intimitet som vridits fram ur år av parallellt liv, ur såväl blåmärken som balsam.”

Ur Sommaren utan män av Siri Hustvedt

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Jag har läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten och älskat språket, älskat meningar som ”hans hud är silke och serpentiner”, samtidigt som jag hela tiden har saknat mötet med den genialiska Valerie. Valerie Solanas, författarinnan till SCUM-manifestet, den förvirrade kvinna som sköt Andy Warhol och gav honom men för livet, är bokens huvudperson. I textens många dialoger beskrivs Valeries genialitet, en genialitet som stora delar av eftervärlden också är överens om, men som saknas i den person som Sara Stridsberg har skrivit fram. I bokens text ligger tyngdpunkten på Valeries förvirring. Hon borde vara ett geni på gränsen till galenskap men blir istället en person som passerat galenskapens gräns, djupt sargad och omöjlig för omvärlden att förstå. Det framgår att människor demonstrerar till Valeries förmån under hennes rättegång, men den kontext utifrån vilken dessa människor har tagit ställning saknas. Bokens Valerie saknar position i samhället: hon drogar, hon prostituerar sig; ingen vill ge ut hennes texter och hon har inga vänner. Hur mobiliseras denna demonstration? Hur såg egentligen hennes position och genialitet ut?

Bokens Dr Ruth Cooper, Valeries terapeut, beskriver Valeries språk som ”fantastiskt” och bokens språk är fantastiskt, men det är Sara Stridsbergs språk, och efter läsningen är jag mer övertygad om hennes genialitet än om Valerie Solanas. Inom en snar framtid läser jag Sara Stridsbergs senaste bok, Darling River. Om den är hälften så bra som Drömfakulteten så är den läsvärd. Sara Stridsbergs första bok, Happy Sally, har jag redan läst.