Jag har funderat en del på det här utdraget ur Natasha Walters välskrivna bok Living Dolls. The Return of Sexism och kommit fram till att jag, förutom att identifiera mig med kvinnan som häver ur sig ’Are you out of your mind? I’m bored silly!’ när hon leker med sitt lilla barn, också ser stora likheter mellan mig själv och berättelsens ’Ed’. ’Ed’, som ser sin fru leka med deras gemensamma barn och tror att hon – frun, alltså – är helt uppslukad av denna lek. Som tänker att hans fru är en kvinna som, i likhet med andra kvinnor, är en naturligt hängiven mamma. Tror män att det fungerar så? Tror pappor att mammor älskar att leka med klossar och att denna hängivenhet kommer liksom helt av sig själv?

Om det är så. Hur är det i så fall möjligt för en vuxen människa att tro att en annan vuxen människa  – mamma eller inte mamma – tycker att det är fantastiskt kul att leka med klossar? I tre minuter njuter man av barnets glädje men därefter tar den egna känslan av att vara fullständigt uttråkad över. Om någon såg mig leka affär, leka häst eller leka i sandlådan, och trodde att jag var genuint road och uppslukad av leken, skulle jag häpna och fråga vad den personen egentligen hade för bild av mig. Jag är en vuxen, hyfsat intelligent kvinna; jag roas inte av att leka affär, punkt.

Ändå är det som denne ’Ed’ jag betraktar mammor omkring mig, mammor som till exempel befinner sig på en lekplats med utflyktskorg och filt. Mammor som alltid har våtservetter och handsprit i väskan, som bär runt med klyftade äpplen i en plastburk, som plockar fram hink, spade och plåster ur bakfickan och som aldrig, aldrig uppvisar ett uttråkat ansiktsuttryck. De är inte säkert att de leker, men de är perfekt organiserade. Deras barn är alltid rätt klädda, och om de inte är det så finns garanterat extra fingervantar/ tjocktröja/solhatt i mammas väska. Det är mammor som inte behöver gräva runt i väskan i femton minuter för att slutligen hitta en lortig napp; nej, dessa mammor vet alltid var nappen är – och den är aldrig lortig.

Jag iakttar dem och tänker att de har det naturligt. Att de är strukturerade på samma sätt som de är mammor: att organisationsförmågan kom med barnen, kanske med de där hormonerna, att de är perfekta utan att ens anstränga mig. Liksom ’Ed’ undgår jag att se vad som förmodligen ligger under den välstrukturerade ytan: ansträngningen, övandet, beslutsamheten och självuppoffringen. Kanske också ett dolt kaos: en hall i total oreda, ett kök övergivet mitt i rörelsen.

Och som en logisk konsekvens blir jag, med mitt oorganiserade moderskap, något apart och avvikande. Inte som andra mammor, utan något mer misslyckat: något i det närmaste artsfrämmande. Och ibland, men bara ibland, tänker jag att den perfekt organiserade utflyktsmamman älskar sina ungar på ett bättre sätt, tar hand om dem bättre, leder dem på en tryggare stig genom livet. Än jag, som flänger runt i kroniskt kaos med barnen på skränande släptåg.

”But let’s be honest: although they are biologically fit for bearing children, not all women slip entirely easy into caring for them. Women learn to care, and for some of them this entails a real struggle… For instance, Naomi Wolf in Misconceptions laid bare the ways in which women may feel often unsuited to mothering, even when they are determined to be good mothers. There is a telling story in this book, where a friend of hers remembers how she was playing with her baby son, sorting cubs, for ’what seemed to me to be a really long period of time. Ed came in, saw this scene and said, ”Oh, you’re just entranced.” And I said, ”Are you out of your mind? I’m bored silly.” And he was stunned – he had no idea.’

I see this ’Ed’ over and over again in men who look at women behaving in a certain way and assume that the behaviour is utterly natural, without bothering to imagine the other desires or frustrations that may lie beneath that behaviour.”

Ur Living Dolls. The Return of Sexism av Natasha Walter

Undan för undan har föräldraskapet gjort mig till en kropp i ständig rörelse. De pauser som tidigare infunnit sig i tillvaron har suddats ut och mina dagar tecknas idag som en enda ändamålsenlig rörelse: ryggen som kröks när byxor ska träs på små ben, när barnakroppar ska lyftas, när leksaker ska plockas upp i evinnerlighet. Armmuskler som spänns under tyngden av barn; handleden som tänjs ut och blir öm. Händerna som ständigt torkar näsor, fyller tvättmaskiner, byter blöjor, trär pärlhalsband. Och benen, ömsom stilla i stressad paus men oftast indragna i den eviga rörelsen: de är gungor åt lilla T, klätterställning åt stora M och allt som oftast hastande från krishärd till krishärd, från lyckorus till lyckorus. Alla mjukhetens rörelser och kärlekens: jag har kinder att smeka och ryggar att klia; mina ansiktsmuskler formar leenden och kärleksord.

Inuti, ändå, är jag mig lik: jag vill helst ligga i min soffa med en bok och en kopp te, sitta vid ett matbord och konversera, äta frukost oändligt sakta och läsa alla morgontidningens delar.