Ur samtal på föräldramöte:

”Jag tycker att det här med genus har gått för långt. Kan vi inte bara låta barnen vara som de är?” [ljudligt bifall.]

”Min flicka har alltid lekt varsamt med dockor och mina pojkar har alltid lekt vilt och högljutt. Och det är ju inget som jag och min man har påverkat.”

”Pojkar och flickor är födda olika helt enkelt. De måste få vara olika.” [ännu mera ljudligt bifall.]

Alltså, jag försökte verkligen, men avståndet är ju tusen mil och lite till! Om man som förälder inte inser att man påverkar sitt barns val och personlighetsdrag genom bland annat ett omedvetet förstärkande av önskat beteende, eller genom att helt enkelt vara en könad förebild, då måste man ju vara blind!

Och om man inte inser att barn som förväntas leva upp till föräldrars och samhällets förväntningar på hur de ska vara – förväntningar som i stort sett alltid är kopplade till kön – är MINDRE fria än barn som uppmuntras att överskrida förutbestämda könsroller och som tillåts prova sig fram i en mer förutsättningslös anda, då vet man inte särskilt mycket om vare sig normer eller frihet från normer. Då vet man inte heller att för att barn ska ses som först och främst individer, och inte först och främst som pojkar eller flickor, krävs en medveten ansträngning hos föräldrar och en medveten pedagogik från bland annat barnomsorgen.

Slutligen, om man inte förstår att det inte går att generalisera sina egna erfarenheter av söner och döttrar utan tror att den egna erfarenheten innehåller svaren på hur pojkar och flickor ”är”; om man inte ser att att det finns strukturer och dessutom en brutal kommersialisering av barns världar som går utanför individen och enskilda föräldrars upplevelser, då befinner man sig så långt ifrån mina utgångspunkter att jag finner det oerhört svårt att föra ett konstruktivt samtal.

Så jag gav upp ganska snart. Väldigt snart, faktiskt. Och lät samtalet handla om bordsskick och förmågan att sitta still vid matbordet istället. Mycket viktigare frågor än mina barns frihet att få älska My Little Pony – förstås.

(Noterade också närvaro av exakt två pappor och ungefär trettio mammor. Men det handlade nog inte heller om könsrelaterade förväntningar på mammor respektive pappor. Jag är förmodligen genetiskt förutbestämd att prioritera föräldramöten i högre utsträckning än barnens pappa. Eller så inte.)