Annars, om Madame Bovary, tycker jag så här: att främst språket, men också den historiska förankringen, gör boken läsvärd. Intrigen är förutsägbar, rotad som den är i ett artonhundratal vars moral jag redan känner, och det som en gång var skandalöst har för länge sedan slutat kittla. Att det var skandalöst år 1856, när boken publicerades, förvånar mig dock inte.
Med detta sagt vill jag ändå framhålla hur intressant läsningen blir när det historiskt specifika, vad gäller till exempel klädmode och medicinsk praktik, står okommenterade av författaren såsom brukligt är när författare skildrar sin samtid. I den historiska romanen förklaras alltid historiskt bundna seder och bruk, för att de ska bli begripliga för läsaren, men när Gustave Flaubert skrev meningar som ”Madame Bovary lade märke till att flera damer inte hade lagt sina handskar i glasen” finns ingen förklaring till vad som avses. Den läsare som Flaubert hade för ögonen förutsätts förstå denna, idag så förbryllande, mening. Handskarna i glasen? Vilka glas? Och varför?
På samma sätt fyller beskrivningar av i synnerhet manligt klädmode min hjärna med underbara bilder. Om Monsieur Bovary skrivs till exempel följande: ”Eftersom han så länge varit van vid sin bomullsnattmössa ville inte sidensjalen sitta kvar över öronen”; och omedelbart fyllt huvudet av bilder på män i sidensjal. Hur fäster man överhuvudtaget en sidensjal så att den sitter kvar hela natten? Hur vaknar man värdigt med en trasslig sidensjal om huvudet? I ett senare sammanhang, under förberedelserna inför en fest, oroar sig Charles för sina byxor: ”Hällorna under fötterna kommer att sitta i vägen när jag dansar, sa han.” Hällor?
Översättningen är superb, modern; meningarna flyger fram. Därför ska man läsa, förutom för sin allmänbildnings skull. Litteraturhistoria är det ju.