Jag läser Po Tidholms essäsamling Norrland (som är mycket bra) och funderar över möjligheterna att berätta om Norrland utan att framstå som antingen arg, gnällig eller nostalgisk. I sin recension skriver Göran Greider att Tidholm är en elegant stilist som aldrig blir arg, och som vet att hantera genrens tyranni, eftersom, enligt Greider, ”det är lätt att börja klaga och slentrianmässigt anklaga eller fastna i nostalgi eller exotism”. För egen del skulle jag önska att Tidholm var mer anklagande ibland, men framför allt att han var mindre nostalgisk. Det skaver i mig att han berättar om en värld som har försvunnit istället för den värld som jag, och de mina, bebor. Och att det Norrland som han menar fortfarande existerar framställs som så sorgligt, så på gränsen till patetiskt.

Är det naivt att tro på Norrland? Att se sina barns framtid i Norrland? Är det så att människans framtid redan är bestämd att äga rum på platser utan vidd? Är Norrlands framtid bara möjlig att uppskatta utifrån värdet på dess naturtillgångar? Po Tidholm bor i Hälsingland men hans blick på Norrland är den utomståendes blick, en blick präglad av distans. Det är en blick som förfrämligar mig, eftersom den placerar mig i ett Dom och inte i ett Vi. Det är en blick som värderar min värld utifrån premisser som jag inte känner igen. Det är utan tvekan en kärleksfull blick men den ser på Norrland såsom jag ser på min barndom: vemodigt och ömt, men i samtidig förvissning om att det är en värld full av sprickor och som, dessutom, är på god väg att försvinna.