På bussen hem från jobbet har jag på sistone läst min första bok av Marguerite Duras, nämligen ”Älskaren”, som stått i bokhyllan ett bra tag, med ett omslag som inte är alltför lockande (och gravt missvisande) men med ett par meningar citerade på framsidan som direkt suger tag i en. (Det står: ”Låt mig också säga, jag är femton och ett halvt år gammal. Det är på en färja på Mekongfloden.”) Boken är dessutom kort, uppdelad i korta fragmentariska avsnitt, och lämpar sig förvånansvärt bra för bussläsning.

Det mest fantastiska med boken är språket, kommateringen, hur det böljar och gör snabba vändningar. Språket känns också franskt, trots att jag förstås läste boken på svenska; kanske är det något med stilen, eller formen? Det mest intressanta med boken är beskrivningarna av berättarjagets (aka författarinnans) relationer till sin familj och, framför allt, till mamman. Älskaren, som man förleds av titeln att tro är bokens huvudperson, framstår inte som särskilt intressant; relationen till honom är passionerad, javisst, men också banal; det finns inget här som jag inte läst förut. Men relationen till mamman är oupphörligen intressant. Intressant är också sättet på vilket Duras länkar samman sitt skrivande med förankringen i denna dysfunktionella familj och den psykiskt labila mamman.

På olika platser i boken står det:

sid.9.
”Jag började skriva bland människor som präglade mig med mycket starka skamkänslor. För dem var skrivandet ännu moraliskt. Numera verkar det ofta som om detta att skriva inte längre betydde någonting alls. Ibland vet jag: att så snart man inte låter allting förblandas och ger sig hän åt förgänglighet och vind, är detta att skriva ingenting. Att så snart det inte, varenda gång, är ett sammansmältande av alla ting till ett enda och till sitt väsen onämnbart, är skrivandet ingenting annat än reklam. Men oftast har jag ingen åsikt, jag ser att fältet ligger öppet åt alla håll, att det inte finns några murar längre, att det skrivna inte längre vet vart det ska ta vägen för att gömma sig, ta form, bli läst, att man inte längre tar någon hänsyn till dess djupa anstötlighet, och vidare tänker jag inte.”

sid.15.
”Men det är sättet vi är klädda på, vi, hennes barn, som olycksbarn, som får mig att minnas detta tillstånd som min mor kunde sjunka in i och som vi redan, vid den ålder vi har på fotografiet, kände igen de förebådande tecknen till, just det här sättet hon hade att plötsligt inte orka tvätta oss längre, inte klä på oss, ibland inte ens ge oss mat mer. Denna stora uppgivenhet inför livet, min mor gick igenom den varje dag. Ibland höll den i sig, ibland försvann den över natten.”

sid.27.
”Jag har inte längre doften av hennes hud i mitt huvud och inte färgen på hennes ögon i mina ögon. Jag minns inte längre hennes röst, utom, ibland, den milda som kom med tröttheten på kvällen. Hennes skratt, jag hör det inte längre, inte skratten, inte skriken. Det är slut, jag minns inte längre. Det är därför jag skriver så lätt om henne nu, så långt, så utdraget, hon har förvandlats till löpande skrift.”

sid.69.
”Jag är fortfarande kvar i denna familj, det är där jag bor med uteslutande av varje annan plats. Det är i dess karghet, dess förfärliga hårdhet, dess illvillighet som jag är djupast försäkrad om mig själv, närmast min innersta förvissning, nämligen att jag en gång kommer att skriva.”