”Vi var två personer som en gång älskat varandra, visserligen ofullständigt men ändå, som hade försökt skapa ett liv tillsammans, visserligen ofullständigt men ändå, som hade levt sida vid sida och hade sett hur rynkorna långsamt fördjupades och hur en liten grå droppe, som hälld från en mugg, hamnat på den andres hud och spritt ut sig, som hade lyssnat till den andres hostningar och nysningar och mumlanden. Två personer som haft en gemensam tanke och så småningom låtit den ersättas av två olika, mindre förhoppningsfulla och mindre äregiriga tankar.”

Ur Det stora huset av Nicole Krauss

”Boros närvaro påminde mig om hur det var att leva tillsammans med någon. Och hur besvärande det kan vara. Hur det rycker bort en från ens egna tankar och skingrar dem. Hur den andra Människan börjar gå en på nerverna, inte för det han gör utan helt enkelt bara för att han finns. Och när jag på morgnarna gick ut ensam i skogen välsignade jag min ljuva ensamhet. Hur är det möjligt, tänkte jag, att människor lever i decennier tillsammans på en liten yta? Att de sover i samma säg, andas på varandra och knuffas ofrivilligt i sömnen? Jag säger inte att inte jag också har gjort det. Under en tid delade jag säng med en Katolik och det förde inget gott med sig.”

Ur Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

”Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen Teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den Människa som drabbats av en sådan Åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i tankar. Intresset för olika Redskap och maskinverktyg tar överhanden. Ett intresse för Andra världskriget vaknar till liv liksom för biografier skrivna av känt folk, oftast politiker och kriminella. Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt; testosteronrelaterad autism skadar förmågan att leva sig in i andras psyken.”

Ur ”Styr din plog över döda ben” av Olga Tokarczuk