Det speciella med Hans Falladas mastodontroman Ensam i Berlin är att den skrevs redan 1946, bara ett år efter krigsslutet, och att den beskriver enskilda Berlinbors motstånd respektive eftergivenhet gentemot naziregimen. Aldrig har det varit tydligare för mig i hur hög grad Andra världskriget-litteratur har blivit en genre som följer en specifik dramaturgi: där Gestapo och SS antagit formen av demoner, där judarna både i och utanför koncentrationslägren utsätts för outhärdliga vidrigheter, och där hjältarna är riktiga hjältar. I Ensam i Berlin framstår de orättvisor som drabbar icke-partimedlemmar (jämfört med partimedlemmar) som betydligt gravare och mer upprörande än de orättvisor som drabbar judarna. Gestapo framstår som en korrupt poliskår, varken mer eller mindre, och hjältarna är ganska trista, för att inte säga osympatiska. Det är uppenbart att Hans Fallada skrev sin bok långt innan etablerandet av Andra världskriget-litteratur som genre. Det borde vara en fördel, men jag måste tyvärr tillstå att jag tyckt bättre om flera av de mer klichéartade beskrivningarna av Andra världskriget, än vad jag tyckte om denna. Ändå nöjd att jag tog mig igenom, ity tegelstensromaner är inte min gebit.

Det har gått nästan två år sedan jag startade bokcirkel och jag är så glad (samt, om jag ska vara ärlig, lite förvånad) över att vi fortfarande träffas. Igår sågs vi hos C och samtalade om Sofi Oksanens roman När duvorna försvann. För egen del tyckte jag att det var en mycket bra bok, om än lite väl komplicerad. Det var det komplicerade som vi uppehöll oss vid under samtalet.

Det här är en bok där man måste läsa varje rad, annars riskerar man att missa viktiga ledtrådar, och har man missat en ledtråd så kommer den inte tillbaka. Flera avgörande händelser berättas dessutom enbart i form av ledtrådar; som läsare gissar man sig fram snarare än vet med säkerhet. Det är en bok som kastar in läsaren i ett historiskt förlopp, i ett (för oss) främmande land, utan att erbjuda särskilt mycket av förklaringar eller bakgrundsinformation. Den är extremt välresearchad, men lite lider Oksanen kanske av den gamla doktorandsjukan: det obetvingliga behovet att berätta allt man vet, för att liksom visa att man vet, och utan egentlig förmåga att lyfta blicken och utsortera de väsentliga förlopp som driver historien framåt.

Jag läste för några år sedan Utrensning av samma författare och minns den som en oerhört stark läsupplevelse. När duvorna försvann är också mycket bra, men det komplicerade i intrigen gör att läsupplevelsen blir krävande snarare än stark. Ändock har jag lärt mig massor om estnisk 1900-talshistoria: om hur det är att leva under permanent ockupation, om paranoian i ett angivarsamhälle, om hur det destruktiv samhället skapar destruktiva relationer. Och allt berättat på ett helt makalöst språk:

Vi föll ner på trappavsatsen, Juudits lätta kropp ovanpå min, min hand vred fortfarande om hennes, hennes öppna mun täppte till min, brösten rann ut ur blusen, i tystnaden hördes hennes förändrade doft, den var salt som stenarna i havet och hennes tunga simmade in som en liten fiskstjärt i min mun. Min svekfulla midja fick handen att lossa greppet och glida ner mot hennes höfter och så hände det som inte skulle hända. (s.227)

Till nästa bokcirkelsträff ska vi läsa Inger Alfvéns Allt vi aldrig gjorde med varandra. Det ser jag fram emot!

Att läsa Lena Anderssons Var det bra så? är att plötsligt och utan förvarning skära sönder fingertopparna på papper. Det är ingen allvarlig skada, man återhämtar sig snabbt, men det är den plötslighet med vilket det händer: det skenbart harmlösa i hur pappret känns mot huden strax innan det skär igenom, och så den omedelbara smärtupplevelsen. Hur den sköljer över en och avtar; hur man alldeles därefter är helt återställd men ändå undrar: hur gick det där till?

Lena Anderssons bok, som handlar om vardagen bland högstadieungdomar i en Stockholmsförort, har samma effekt. Ett par ord eller några repliker och känslominnen väller upp, river itu, skär sig en väg genom mitt medvetande. Jag måste lyfta blicken från boksidorna, jag måste andas, blinka och låta ögonblicket passera. Först därefter kan jag fortsätta läsa. Jag har blivit två: jag är läsaren men jag är också berättelsen.

Och berättelsen är grymheten i hur ungdomar talar till varandra, att till och med när de är snälla är de grymma; det är känslan av att vara skyddslös. Det är de hierarkiska och till synes arbiträra lagar som delar upp och delar ut: makt och tolkningsföreträde till några få, utsatthet och förnedring till resten. (Grymheten emellertid mer generöst fördelad; alla sparkar neråt, neråt, tills den absoluta botten är nådd. På botten vill ingen vara.) Det är den självklarhet med vilken den egna familjens överlägsenhet kan framhållas, och känslan av utplåning när marken försvinner under mina fötter. Och så vuxenvärldens totala avsaknad av gehör, dess oförtäckta förfäran över barnens ovilja till godhet, dess oförmåga att läsa av, fånga upp, vara en meningsfull resonanspunkt.

Jag läser Var det bra så? och hela tiden skär jag mig. När jag har läst klart sitter känslan av uppgörelse i kroppen.