”Detta var ett av Guds länder, till hans ära och efter hans tycke och smak. Ett hus var högt och ett annat lågt, ett hus var nytt i sprakande rosa och ett annat fallfärdigt. Det var en tid av flagnande färg, av ruttnande plankor, av oreda och slump, av allt rikare rika och av stenade kvinnor till doften av jasmin på försommaren.”
Ur Araben av Pooneh Rohi
Det kan vara så här, som för Michael Francis i Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell:
Han fylls av – vad? Någonting mer än kärlek, mer än tillgivenhet. Det är något så intensivt och grundläggande att det liknar ett djurs instinkter. Det enda sättet att riktigt uttrycka den känslan vore att ägna sig åt kannibalism, far det genom hans huvud. Ja, han vill äta sin dotter och börja med vecken i nacken, och fortsätta med den lena pärlemorglänsande huden på armarna.
Men det kan också vara så här, som för Gauri i Jhumpa Lahiris roman Sankmark:
När hon var med Bela tyckte hon att tiden stod stilla och ändå mörknade himlen mot slutet av dagen… Även om de inte höll på med något tillsammans, kändes det som om de satt ihop. Hon kände sig fjättrad av ett beroende som begränsade henne mentalt, fysiskt. Vissa dagar gjorde det henne skräckslagen att hon kände sig så snärjd och också så ensam.
Jag kan under loppet av en dag färdas mellan Michael Francis och Gauris upplevelser; jag bär båda inom mig, som två poler mellan vilka själva vardagen utgör pendelrörelsen. Att vilja äta upp barnen, av en kärlek så stark, så sinnlig, att den blir i det närmaste djurisk. Att några ögonblick senare vilja slita sönder föräldraskapets band (också djuriskt?) och återerövra det autonoma i tillvaron. Det är möjligt att den utsträckning i vilken jag håller båda dessa fantasier vid liv säger något om mig, säger något om bristande förmåga till förnöjsamhet och vanlig vardaglig samvaro.
”Men man får finna sig i allt. Man får ta världen som den är, om man också ibland blir lite häpen; och jag får ta dig som du är.”
Ur Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Vidare tänker jag på Lydia, den kvinnliga huvudpersonen i Den allvarsamma leken, och den lätthet med vilken hon lämnar dottern bakom sig när hennes man erbjuder skilsmässa. Jag har på sistone läst flera berättelser där mödrar antingen lämnar sina barn, eller behandlar dem med en distans som ter sig helt omöjlig för (”normala”) mammor av idag. Jag tänker till exempel på Alva Myrdal, som lämnade tvåårige sonen Jan i Sverige när hon själv tillbringade ett år i USA , och detta utan att omvärlden höjde nämnvärt på ögonbrynen. Jag tänker också på Britt i Anneli Jordahls roman Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona som, för att kunna sköta sitt arbete, utan vidare lämnar över den ettåriga dottern, till råga på allt sjuk, till en sjuttonårig flicka som vare sig Britt eller dottern har träffat tidigare.
Kanske var lättare att vara mamma förr, då förväntningarna på hur mycket en mamma skulle älska sina barn var mer balanserade, mer realistiska, mer i paritet med hur vi förväntar oss att pappor älskar. ”Jag skulle inte överleva utan mina barn”, säger dagens mammor, men jag är ganska säker på att jag faktiskt skulle klara mig fint, att jag skulle vänja mig, så länge jag visste att barnen hade det bra. Däremot skulle jag inte, ur ett socialt perspektiv, överleva den skam som det innebär för en mamma att frivilligt lämna sina barn. Det är en modern skam, en skam som varken drabbade Lydia, i Hjalmar Söderbergs bok, eller Alva Myrdal.
Under läsningen av Den allvarsamma leken blir jag varse att Arvid Stjärnblom är en typisk man som förklarar saker för kvinnor. Den docerande typen, ganska nedlåtande.
Inspirerad av Rebecca Solnits essä Men Explain Things to Me (publicerad on-line och i essäsamlingen med samma namn) vill jag berätta följande: Att män som förklarar saker för mig gör det antingen välmenande eller aggressivt. Att de välmenande kan jag le åt och överse med, men att de aggressiva får mig att gråta fulgråt på toaletten. Att de aggressiva under senare år har varit flest, kanske på grund av min ålder, kanske på grund av att mitt 25-åriga jag antogs behöva fler välmenande förklaringar än mitt snart fyrtioåriga jag; att jag, i kraft av min ålder, inte längre kan bemötas med en faderlig klapp på huvudet. (Men jag lovar, för bara några år sedan blev jag faktiskt omrufsad i håret av medelålders pompös man. Man tror att det är ett metaforiskt uttryck, men så möter man mannen som är metaforens ursprung: den pompöse mannen.)
Men ändå, undantagen! Som mannen som gav en fullödig förklaring av hur man backar en bil, när allt jag bad om var att han skulle hålla ett öga bakåt eftersom parkeringen var trång och bilen stor och ny; eftersom stressen att hämta stora M på förskolan tävlade med stressen att höra lilla T gallskrika i baksätet; ja, den stressen! Jag sa: Ursäkta, men jag ser inte så bra och kan du hojta om jag kommer för nära någon annan bil? Han sa: Men om du använder backspeglarna rätt och svänger ratten i sjutusen grader och om du bara backar rakt bakåt och tittar först i den ena, sen i den andra, och slutligen i den fyrtiofjärde backspegeln med alla dina ögon i nacken, och om du bara övar lite mer på att backa så ska du se att det går bättre nästa gång. Och detta alltmedan bebisen skrek och stressvetten lackade och brösten hällde ur sig litervis med odrucken mjölk och jag faktiskt bara bad honom säga till om jag kom för nära en annan bil!
Men nog var han välmenande.
De män som aggressivt förklarar saker för mig gör det arrogant, gör det offentligt, gör det för att sätta dit mig eller platta till, gör det för att min auktoritet ska skadas och min professionalitet få sig en törn, gör det för att de är vana att bli lyssnade på, gör det för att de kan. Detta har för det mesta skett inom ramen för mitt yrkesliv, vilket ger Academic Men Explain Things to Me viss relevans, och personerna i fråga har alltid, alltid varit män.
Jag är tillräckligt gammal för att veta att det inte handlar om mig, utan om strukturer. Strukturer som ger män talutrymme medan kvinnor tystas och med tiden kanske också tystnar. Rebecca Solnit sammanlänkar sina erfarenheter av att bli yrkesmässigt ”satt på plats” med sådant som händer i vissa länder, där kvinnors ord faktiskt inte är lika mycket värda som mäns, samt med sådant som händer i alla länder: att män misshandlar kvinnor och därmed, mycket effektivt, tystar dem. Detta är ett mönster och det beskrivs såhär av Rebecca Solnit:
Every woman knows what I’m talking about. It’s the presumption that makes it hard, at times, for any woman in any field; that keeps women from speaking up and from being heard when they dare; that crushes young women into silence by indicating, the way harassment on the street does, that this is not their world. It trains us in self-doubt and self-limitation just as it exercises men’s unsupported overconfidence.
”Vissa dagar är det enda jag tänker på alla böcker jag ska läsa och när.”
Ur 40 – constant reader av Linda Skugge (en bok som jag tyckte mycket om även om jag också tycker att Linda borde komma över sina tonår någon gång, men, å andra sidan, vem är jag att kasta sten i glashus?).
”The tyranny of the quantifiable is partly the failure of language and discourse to describe more complex, subtle, and fluid phenomena, as well as the failure of those who shape opinions and make decisions to understand and value these slipperier things. It is difficult, sometimes even impossible, to value what cannot be named or described, and so the task of naming and describing is an essential one in any revolt against the status quo of capitalism and consumerism. Ultimately the destruction of the Earth is in part, perhaps in large part, to a failure of the imagination or to its eclipse by systems of accounting that can’t count what matters. The revolt against this destruction is a revolt of the imagination, in favor of subtleties, of pleasures money can’t buy and corporations can’t command, of being producers rather than consumers of meaning, of the slow, the meandering, the digressive, the exploratory, the numinous, the uncertain.”
Ur Men Explain Things to Me av Rebecca Solnit