Men potentiellt fullt av sjömonster

Jag är märkligt svag för romaner som utspelar sig till havs, förslagsvis på alldeles för små segelbåtar. Jag tänker på böcker som Ingrid Alfvéns s/y Glädjen, Calle Brunells Brev från en bruten horisont och nu, senast, Karl Eders debutroman Gale. Det är så märkligt, för inte mycket får mig att klamra mig fast vid sofftyget såsom tanken på hav och små båtar på drift. Enligt mig är havet ödsligt (men potentiellt fullt av sjömonster) och seglatser panikartat klaustrofobiska. Vilket förmodligen är den exakta orsaken till varför jag gillar romaner som utspelar sig till havs.

När språket blir till för sin egen skull och inte alls för berättelsen

Slutsats efter att ha kämpat mig igenom Peter Fröberg Idlings roman Sång till den storm som ska komma: Det räcker inte med ett fantastiskt språk om det samtidigt helt saknas historia, åtminstone inte i 350 sidor, åtminstone inte när språket är fantastiskt på ett sätt som i längden tynger hela berättelsen. Det räcker inte, eftersom språket blir till för sin egen skull och inte alls för berättelsen. Det finns inget som driver handlingen framåt, det finns bara vackra och fantastiskt konstruerade meningar; av dessa finns det hur många som helst och jag blir oändligt uttråkad.

In order to gain new life in motherhood, she must lose life

”When we celebrate the birth of a new child, we pay joyous tribute to the enlargement of the human circle. Yet with every ’new addition’ there are new subtractions as well, inevitable diminishments, ’contractions’ (to use a particularly apt metaphor) of a woman’s lfe and range of experiences. In order to gain new life in motherhood, she must lose life. To mask the magnitude of this sacrifice with silence, guilt, and denial is to trivialize a genuinely heroic journey into selfhood.”

Ur The Mask of Mothrhood av Susan Haushart

The struggle to fit two people into a space formerly reserved for one

”It follows that the greater the autonomy a woman enjoyed in her life before motherhood, the more acutely she will experience its loss once the great divide has been crossed… On the far side of the great divide, in other words, women who have managed to ’get a life’ before motherhood are especially at risk… A woman accostumed to taking autonomy for granted may find the experience of newborn motherhood strangely claustrophobic as she struggles to fit two people into a space formerly reserved for one.”

Ur The Mask of Motherhood av Susan Maushart

Hur kan jag ha haft den i bokhyllan så länge utan att läsa?

Som jag älskade Zoë Hellers roman The Believers! Älskade den intellektuella miljön, New York, det judiska; älskade att bokens alla personer var så svåra att tycka om, att deras respektive kantigheter och dysfunktionaliteter aldrig psykologiserades; älskade språket.

Hur kan jag ha haft den i bokhyllan så länge utan att läsa? Hur kan den inte vara översatt till svenska, liksom Zoë Hellers debutroman Everything You Know  inte är översatt? Översatt finns enbart Anteckningar om en skandal som jag redan har lånat från biblioteket.

Det iscensatta moderskapet

Jag läser The Mask of Motherhood av Susan Maushart, samma Susan Maushart som häromåret utkom med boken Nedkopplad, som jag tyckte mycket om. The Mask of Motherhood är en betydligt tidigare bok, från 1999, som inte finns på svenska. Att den inte finns på svenska, och att det såvitt jag vet inte finns någon annan motsvarande bok på svenska, ligger i linje med Mausharts tes: att bokens ämne är ovälkommet, att vi inte vill läsa om hur moderskap verkligen är, hur det förändrar oss i grunden, våra förutsättningar och livsbetingelser; hur, helt enkelt, ingenting någonsin blir sig likt igen. På gott och ont, ska väl tilläggas, men Maushart problematiserar framför allt förändringen som sådan, den helt genomgripande förändringen, och lägger mindre tid på att beskriva det som ligger i den andra vågskålen: barnet och kärleken.

”The mask of motherhood” är Mausharts beskrivning av ”the public face of motherhood that conceals from the world and from ourselves the momentousness of our common undertaking”. Maushart exemplifierar med en rad exempel vad detta förställda moderskap kan vara och hur det manifesteras, men för mig är det inte svårt att finna egna exempel. Alltså, till exempel: Att jag blir en bättre, mer tålmodig och pedagogisk mamma i offentligheten än när vi är ensamma hemma. Samtalen på BVC; hur jag ler och berättar att bebisen sover fint på nätterna, utan att nämna det faktum att han sover fint så länge jag låter honom sova på mage, vilket är mot BVC:s rekommendationer. Samtalen med vännerna; hur jag berättar en rolig historia om hur barnen driver mig till vansinne, utan att nämna att vansinnet är bokstavligt menat och inte metaforiskt; att detta egentligen inte alls är humor. Alla glättiga mammatidningar (som jag har vägrat befatta mig med de senaste fem åren). Uppdateringar på Facebook av typen ”se vilka söta/busiga/roliga barn jag har” och ”se hur kul/mysigt/absolut underbart vi har det tillsammans”. Diskussioner på olika nätfora där flaskmatning, barnmatsburkar och Barnkanalen fördöms, tillsammans med, får man anta, de mångtaliga föräldraskap där dessa företeelser ingår. Föreställningen att ”snälla barn” handlar om uppfostran och inte om ett hos barnet medfött temperament. Hur det slitsamma arbete som moderskap faktiskt utgör bara tas för givet (av alla, inklusive papporna). Samhällets hela glorifiering av det ideala moderskapet.

Maushart menar att den tystnad som omgärdar moderskapets realiteter upprätthålls delvis med hänsyn till de kvinnor och män som (än så länge) inte blivit föräldrar:

To tell the truth (or some truths) about motherhood to non-mothers, we seem to feel, would be a bit like debunking Santa Claus on the front page of the New York Times. There’s no disputing the facts, but you’d have to be a pretty bad sport to go around advertising them, wouldn’t you? What’s more, the odds are good that the naive audience for whom such revelations would be ’news’ might never believe them anyway. (s.5)

Så kanske det är. För egen del tänker jag att fasaden är en skyddsmekanism. Vi vet så väl hur moderskapet ska se ut att vi iscensätter det utan att blinka. Vi gör det för att skydda oss själva, våra val, vår livsstil; för våra älskade barns skull. Vi gör det för att alternativen är för svåra. Vi gör det för att inte rämna oåterkalleligt.

Det språk som gör mig till människa

”Jag har lämnat mitt land, mitt språk, min familj… Landet där jag inte är en andra klassens medborgare, där jag kan uttrycka mina idéer med många och målande adjektiv. Där jag öppnar min mun och är den som är jag. På språket som gör mig till en människa, en som är som alla andra, välbekant och invand. På språket som min själ talar.”

Ur Araben av Pooneh Rohi