”Människan måste få sörja på det språk hon kan säga mamma, skriver jag senare på kvittot i plånboken.”
Ur Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski
”Människan måste få sörja på det språk hon kan säga mamma, skriver jag senare på kvittot i plånboken.”
Ur Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski
”Jag säger att i min barndom hade min mors olycka intagit drömmens plats. Att drömmen var min mor, aldrig julgranen, alltid bara hon, vare sig hon var modern som blivit levande flådd av fattigdom eller den som var utom sig och ropade ut i öknen, den som sökte efter föda eller den som talade i det oändliga som vad som hänt henne.”
Ur Älskaren av Marguerite Duras
”Min farfar förlorade en bror i Auschwitz, och ytterligare en bror i Auschwitz, och en tredje bror i Auschwitz, och sin mamma och pappa i Auschwitz, och sin dåvarande flickvän i Auschwitz, och minst en kusin och en faster i Auschwitz, och vem vet hur många vänner i Auschwitz, hur många grannar, hur många arbetskamrater, och hur många hade inte kunnat stå honom nära ifall han inte hade varit den ende som överlevde och tog sig till Brasilien där han tillbringade resten av sitt liv utan att nämna namnet på någon enda av dem.”
Ur Att falla av Michel Laub
Nu har jag läst två böcker i tät följd. I båda fallen är jag så glad att jag struntade i min gamla vana att skumma ett antal recensioner före läsningen. Jag är så glad att jag inte visste vem Flickan i Lotta Lundberg Timme noll var, trots att det nämns i varenda recension. Jag är så glad att jag inte kände till Ferns speciella karaktär, i Karen Joy Fowlers roman We Are All Completely Beside Ourselves, utan faktiskt fick möjlighet att häpna. I båda fallen är jag säker på att förkunskap hade försämrat läsningen; i båda fallen var läsningen magnifik.
Efter en dag med inte mindre än fyra flygresor blir jag lite uppiggad av att läsa hur personer före mig har uppmärksammat mäns förmodligen helt omedvetna sätt att med ben och armbågar uppta alldeles för mycket plats i det offentliga rummet.
Jag tycker om hur den här typen av beteenden, tillsynes oförargliga men ändå så störiga, börjar få alltmer uppmärksamhet. Jag vill hellre ha jämställda löner, men tänker samtidigt så här: att om jag kan få en omgivning där den hänsynslöshet jag möter inte känns så misstänkt systematisk, inte är så uppenbart könskodad, så skulle mitt liv vara roligare alldeles oavsett hur jämställd min lön är.
Och som hänsynslöshet vill jag i detta sammanhang identifiera följande beteenden: uppta för stort utrymme på offentliga transportmedel, framför allt flygplan, så att jag som en konsekvens måste klämma i hop mig och sitta blickstilla för att undvika ovälkommen kroppskontakt; prata utan hejd och utan paus och utan att för ett ögonblick ta in att jag kanske inte vill lyssna; prata utan hejd och utan paus så att jag som en konsekvens får mycket mindre talutrymme, eller kanske inget talutrymme alls; uppta talutrymme genom att upprepa saker som jag redan har sagt, kanske för att påskina att jag inte alls sa det jag just sa, eller för att påskina att jag nog inte sa det tillräckligt bra; ”skoja” med mig på ett grabbigt och/eller faderligt sätt, som om jag var ett barn eller en docka eller en barbiedocka; uppta livsutrymme genom att vara så övertygad om sin egen förträfflighet, så arrogant, att den luft som jag behöver för att överleva försvinner ut ur rummet och jag blir tyst(ad).
Och apropå allt detta: