Under några veckor av både sjukdom och politisk uppgivenhet satt jag i soffan på kvällarna och längtade poesi. Vackra formuleringar har alltid en uppiggande effekt och poesins inbyggda långsamhet föreställde jag mig skulle bringa harmoni till ett disharmoniskt sinne. Jag tänkte: Tomas Tranströmer! En nobelpristagare! Visst borde han kunna erbjuda läkning lika väl som antibiotika och hostmedicin?

Men nej, tyvärr. Antibiotikan har sent om sider lyft sjukligheten från mina lungor, och nya politiska besked har skänkt ett omedelbart hopp inför framtiden; kanske ett prematurt hopp, men ändock ett hopp. Tranströmer, å andra sidan, har inte nämnvärt höjt livsandarna. Jag har bara hunnit avsluta den första diktsamlingen, 17 dikter från 1954, men det är så mycket natur! Jag är ingen naturmänniska, naturbeskrivningar vevar inte igång mig. Och dessutom, min huvudsakliga invändning, naturen är inte min natur! Det är annan natur, mer havsnära och tillplattad. Det är ”havsens djup” och ”vattenvidder” och ”fartygsrök”. En dikt beskriver – inom parentes! – ett norrländskt landskap, och då formuleras det så här:

(I norr går de riktiga lodjuren, med vässta klor
och drömmande ögon. I norr där dagen
bor i en gruva både dag och natt.

Där den ende överlevande får sitta
vid norrskenets ugn och lyssna
till de ihjälfrusnas musik.)

Det är nog det stycke jag har tyckt mest om hittills. Men det är ju ingen skön bild av Norrland direkt. Vi får se vad den fortsatta Tranströmer har att ge.