Jag läser Rebecca Solnits essäsamling Gå vilse. En fälthandbok och det handlar om att vandra i slättlandskap, i ödslighet, i urbana miljöer och att gå vilse i den bemärkelsen att målet får vara okänt, ska vara okänt, för att skapa växtmån för speciella själstillstånd och tankar. Det handlar om språk som utvecklas i samklang med specifika ekologiska miljöer, om språk som dör ut och om språk som förbinder människan med ett medeltida förflutet och sekellångt förtryck. Det handlar om färgen blå och dess förhållande till avstånd. Hela tiden tänker jag: förut hade jag kunnat fundera vidare på det här; förut hade jag kunnat skriva något om det här. Det är som att nudda vid minnen av mina tankar om världen. Hur jag tänkte när jag hade tid att tänka om världen. När jag hade kapacitet att tänka om världen. Innan mina tankar bands till marken av barn, hushållsarbete och sådan kärlek som också är en bur.
Parallellt läser jag Annika Koldenius bok Vi var alltid beredda, som handlar om att förlora ett barn. Läsningen leder vidare till en artikel av Sven Olov Karlsson, där han skriver följande:
[När jag fick barn] förlorade jag något jag inte visste om att jag haft, en falskt bekväm förmåga: nåden att kunna höra talas om barn som far illa utan att bli bröstvärkande beklämd. Jag tröstar mig i dag med att även om denna brist gör min tillvaro svårare, så öppnas mina ögon, livsvandringen blir lite hederligare, lite ärligare i sin obarmhärtighet. Fenomenet verkar gälla de flesta föräldrar. Ett rofyllt damm läggs på den egna barndomens gamla trauman – men när man får ungar blir alla ungars smärta din. […] Vi är vidöppna för barnens elände men står inte ut med det. Vi vill innerst inne hålla det ifrån oss även om vi är politiker, poliser, pedagoger. Det är en allmän mänsklig brist. Som får oss att missa problem, eller undvika sådant vi borde ta itu med. Så länge som problemen är verkliga och inte fiktion.
Och dörren öppnas till tankar som faktiskt kan tänkas, som är riktiga tankar och inte bara idéer om tankar. Jag uppfylls av det sanna i Sven Olov Karlssons ganska banala betraktelse, om hur föräldraskapet öppnar känslomässiga dammluckor. Hur all världens barn blir mina barn och hur hjärtat ockuperas av slagna barn, svultna barn, sjuka barn och hjälplösa barn. Och hur jag tar dessa barn och placerar dem i det av hjärtats rum som har en dörr, hur jag stänger den dörren och låter barnen hållas där i ett hörn. För jag kan inte, orkar inte, mäktar inte. Tacksamheten över alla de människor som öppnar sina hem för utsatta barn, som arbetar med utsatta barn; alla familjehem, socialarbetare, barnpsykologer och biståndsarbetare. Tacksamheten över mina friska barn, mina barn som driver mig till vansinne men som lever.
Mitt i läsningen av Annika Koldenius berättelse om Sam, sonen som dör, beskriver författaren småbarnsåren som en tid då tankar om vad det innebär att gå vilse, om språk som dör ut och om hur blå är avståndets färg, faktiskt är omöjliga tankar. Hon skriver:
Men småbarnsåren är också den förhöjda närvaron av livet, när det inte går att göra något annat än att vara just närvarande i nuet – i de kiknande småbarnsskratten, i snusandet i mjuka barnnackar, i lugnet när de äntligen sover…
Och så tänker jag, försonande: Hur ska jag kunna göra annat än se världen genom föräldraskapets filter av mjuka barnnackar och leverpastejsklet? Hur ska jag kunna tänka abstrakta tankar om vad det kan innebära att gå vilse när barnen som gråter i Syrien, i sorgen, i våldet bor bakom en stängd dörr i mitt hjärta? När jag har egna barn, välmående och trygga, som hela tiden kräver min närvaro i nuet? Barn som driver mig till vansinne men som lever. Hur ska jag då kunna intellektualisera färgen blå?
