Under två dagars utbildning om samisk kulturförståelse ges många tillfällen till reflektion. Jag tänker på min blick och på sådana koloniala tankestrukturer som gör att mina tillsynes spontana reflektioner följer historiskt etablerade mönster. Jag tänker på alla de tillfällen då jag omfattas av ett ”vi”, hur ”vi:et” för mig är en internaliserad känsla som bara utmanas i avgränsade situationer och omständigheter; jag tänker på hur enkelt det är för mig att lämna de separata rum som tillfälligtvis utmanar min känsla av att höra till. Min upprördhet när jag möter exkludering, står den i proportion till hur ofta denna upplevelse drabbar mig? Eller är den snarast ett uttryck för min exceptionella ovana att hantera exkluderingens mekanismer? Hur synliggör jag mina privilegier för mina egna ögon?
Alltså, jag är ju kvinna. Något vet jag om att bli bemött utifrån andras snarare än mina egna premisser. Något vet jag om att möta en förutfattad mening och tvingas förhålla mig till den. Något vet min kropp om internaliserad underordning, något vet min tanke om den intellektualiserande process som krävs för att göra känslan i kroppen hanterbar.
Jag tänker på mina möjligheter att förstå andra utgångspunkter. Jag tänker på sådana erfarenheter som sätter sig i kroppen men som min kropp aldrig har upplevt: Diskriminering baserad på etnicitet och/eller kultur. Att återkommande behöva förklara hur det är att vara jag och göra det jag gör. Att jag och hela mitt sammanhang blir osynliggjort. Språkbarriärer, där jag är den felande länken. Rasism.
Men jag tänker också detta: hur stora växlar kan jag dra på min begränsade förmåga till förståelse innan jag förnekar människans kapacitet till empati och intellektuell analys? Innan jag bidrar till att skriva fram oöverstigliga artskillnader, till konstruktionen av ett alltför avgränsat ”de”? Hur långt kan jag gå i framhållandet av privilegier utan att samtidigt positionera andra människor som underprivilegierade – till en grad som de själva inte alls håller med om? Språk, liksom makt, vilar på dialektiska förhållanden mellan det som sägs och det som lämnas osagt, mellan det som inkluderas och det som exkluderas. Att framhålla en grupp som privilegierad innebär alltid att andra grupper, implicit eller explicit, definieras som underprivilegierade. Den definitionen är till sin natur onyanserad, stereotyp och kategoriserande.
Risken att jag bidrar till det som jag i själva verket vill motverka är hela tiden överhängande och kräver varsamhet i hur jag tillåter ord och tanke att ta form.