Jag tänker på mina möjligheter att förstå andra utgångspunkter

Under två dagars utbildning om samisk kulturförståelse ges många tillfällen till reflektion. Jag tänker på min blick och på sådana koloniala tankestrukturer som gör att mina tillsynes spontana reflektioner följer historiskt etablerade mönster. Jag tänker på alla de tillfällen då jag omfattas av ett ”vi”, hur ”vi:et” för mig är en internaliserad känsla som bara utmanas i avgränsade situationer och omständigheter; jag tänker på hur enkelt det är för mig att lämna de separata rum som tillfälligtvis utmanar min känsla av att höra till. Min upprördhet när jag möter exkludering, står den i proportion till hur ofta denna upplevelse drabbar mig? Eller är den snarast ett uttryck för min exceptionella ovana att hantera exkluderingens mekanismer? Hur synliggör jag mina privilegier för mina egna ögon?

Alltså, jag är ju kvinna. Något vet jag om att bli bemött utifrån andras snarare än mina egna premisser. Något vet jag om att möta en förutfattad mening och tvingas förhålla mig till den. Något vet min kropp om internaliserad underordning, något vet min tanke om den intellektualiserande process som krävs för att göra känslan i kroppen hanterbar.

Jag tänker på mina möjligheter att förstå andra utgångspunkter. Jag tänker på sådana erfarenheter som sätter sig i kroppen men som min kropp aldrig har upplevt: Diskriminering baserad på etnicitet och/eller kultur. Att återkommande behöva förklara hur det är att vara jag och göra det jag gör. Att jag och hela mitt sammanhang blir osynliggjort. Språkbarriärer, där jag är den felande länken. Rasism.

Men jag tänker också detta: hur stora växlar kan jag dra på min begränsade förmåga till förståelse innan jag förnekar människans kapacitet till empati och intellektuell analys? Innan jag bidrar till att skriva fram oöverstigliga artskillnader, till konstruktionen av ett alltför avgränsat ”de”? Hur långt kan jag gå i framhållandet av privilegier utan att samtidigt positionera andra människor som underprivilegierade – till en grad som de själva inte alls håller med om? Språk, liksom makt, vilar på dialektiska förhållanden mellan det som sägs och det som lämnas osagt, mellan det som inkluderas och det som exkluderas. Att framhålla en grupp som privilegierad innebär alltid att andra grupper, implicit eller explicit, definieras som underprivilegierade. Den definitionen är till sin natur onyanserad, stereotyp och kategoriserande.

Risken att jag bidrar till det som jag i själva verket vill motverka är hela tiden överhängande och kräver varsamhet i hur jag tillåter ord och tanke att ta form.

Jag fasade för att bli en viss typ av mamma – den typ vars kropp förslappades, som rörde sig i en ylleluktande, mjölkluktande dimma

”Jag fasade för att bli en viss typ av mamma – den typ vars kropp förslappades, som rörde sig i en ylleluktande, mjölkluktande dimma, högtidligt dignande under sina triviala bördor. Jag trodde att all den uppmärksamhet som dessa mödrar gav sina barn, deras behov av att vara nedtyngda, låg bakom kolik, sängvätning, astma. Jag föredrog en annan inställning – den låtsade förtvivlan, den överdrivna ironin hos de yrkesarbetande mödrar som skrev kåserier i tidskrifter. I sådana kåserier var barnen underbart självsvådliga, tuffa, vrånga, okuvliga. Mödrarna var också – genom sin humor – okuvliga. De mödrar i verkliga livet som jag tyckte var sympatiska, var sådana som kunde ringa och säga: ’Mitt lilla Hitler-embryo är inte möjligen hemma hos er?’ Deras skratt höjde dem över den mjölkiga dimman.”

Ur Miles City, Montana av Alice Munro

Jag levde i ett belägringstillstånd, i vilket jag alltid förlorade just det som jag ville hålla fast vid

”Jag älskade att få ge mig iväg. När jag var hemma hade jag ofta en känsla av att jag letade efter något ställe att gömma mig – ibland för barnen men oftare för de arbetsuppgifter som behövde utföras och för telefonen som ringde och för umgängeslivet i vårt område. Jag ville gömma mig så att jag kunde sätta i gång med min verkliga uppgift, som var något slags strävande efter avlägsna delar av mig själv. Jag levde i ett belägringstillstånd, i vilket jag alltid förlorade just det som jag ville hålla fast vid.”

Ur Miles City, Montana av Alice Munro

För sent

”Jag frågade min mor varför vi inte fick ha böcker och då sa hon: ’Problemet med en bok är att man aldrig vet vad det står i den förrän det är för sent.'”

Ur Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson

Romanska bågar

”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
’Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt,
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Tomas Tranströmer, efter omfattande läsning fortfarande den vackraste av hans dikter

Du kommer aldrig att förstå vidden av hur du förändrade mitt liv. (Till stora M på födelsedagen.)

903910_640492779300342_1372464542_o

Du kommer aldrig att förstå vidden av hur du förändrade mitt liv; du har glömt vårt första möte. Hur du föll ur mig och livet öppnade sig, hur jag grät i korridoren på BB, hur vissheten om att jag aldrig skulle räcka till knäckte mig redan andra dagen.

Du kommer aldrig att minnas hur ensamheten omslöt oss under livets första månader. Hur jag räknade ner, minut för minut, med blicken ut mot vägen; hur det första ord jag försökte lära dig var ”bil”. Hur ytterdörren blev en symbol för livet och hur livet återkom när ensamheten, som var tvåsamhet, äntligen blev tresamhet.

Jag kommer aldrig att glömma kvällen då jag sa: Jag ångrar mig. Det var ett misstag. Men det finns ingen väg tillbaka.

Du kommer aldrig att minnas hur du log när jag log, hur mitt motstånd nöttes ner av en miljon leenden. Det var något med dina ögon, hur de glittrade; det var något med ditt glupande skratt. Det var något med dig, hur du var en annan jag. Kanske var det med dig som jag blev jag.

Du kommer aldrig att förstå att den resa du tog mig med på blev en resa kantad av sorg. Jag kommer aldrig att förstå hur sorg kan vara så glädjerik. Det är något med hur du tar dig an livet: med en eufori som kan vara skrämmande för en hämmad person som jag. Det är något som händer i mellanrummet mellan våra längtor: din efter gemenskap, min efter gemenskapens motsats. Det är något med dig och hur du älskar.

Jag kommer alltid att minnas hur du gav mig lektioner i kärlek, alla de sätt på vilka du blev min läromästare. Kärlek är det enklaste som finns. Kärlek är det svåraste som finns. Kärlek gör inte sorgen mindre; kärlek gör sorgen oundviklig och desperationen än mer desperat. Därför är kärlek utveckling. Därför är kärlek vägen.

Jag kommer alltid att veta att detta var vad du lärde mig: att kärlek inte är ett cocktailparty (hur kan någon vara så naiv?) utan att kärlek är handling, smärta och utveckling. Det är något med hur du ser på mig när mitt föräldraskap tillfälligt havererar, hur du vet att du är värd mycket bättre. Det är något med vad den blicken gör med mig. Det är något med hur du ser på mig när vi ligger tätt, tätt tillsammans i sängen. Hur dina ögon är glädje och din kroppslukt en drog. Det är något med vad du gör med mig, hur det inte finns någon väg tillbaka; det är något med hur livet krymper – och vidgar sig igen. Det är något med dig.

Och reflekterar återigen över samhällets förmåga att röra sig i cirkel

I media uppmärksammas Auschwitz befrielse, diskuteras romska tiggare. Jag har läst Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam, om romska Malika som under övergången mellan Auschwitz och Ravensbrück blir judiska Miriam, och reflekterar återigen över samhällets förmåga att röra sig i cirkel, att aldrig någonsin lära sig något av det förflutna, och att snabbt som sjutton glömma allt helvetiskt som människan ställt till med.

Jag tycker om att Majgull Axelsson fokuserar på romernas utsatthet, men är lite förbryllad över den kontrastverkan hon skapar när hon låter romska Malika bli judiska Miriam. Var det en tebjudning att leva som judinna i Sverige efter kriget? Är det en tebjudning idag? Någonstans går nog ett par poänger förlorade, men det är ändå en läsvärd bok.