Åh, vad jag tyckte om Charlotta Larssons debutroman Förvandlerskan! Jag tyckte om språket och den vemodiga tonen. Jag tyckte om den frånvarande pappan som hängde antingen med sin andra familj eller i sin antikvitetsaffär. Jag tyckte om den frånvarande mamman i hennes oändliga väntan och avskärmade forskarego. Jag älskade idén med en kvinnoby i Ryssland.
Men särskilt bokens andra del blir för skissartad; kvinnobyn bara en idé där den hade kunnat bli utforskad, såsom Ann Patchetts stam i fantastiska I undrens tid blir utforskad. Jag tycker inte heller om Vera som vuxen. Hennes graviditet och flyktiga pojkvän blir klichéer, hennes följsamhet gentemot uppväxtens teman så oerhört förutsägbar. Att människan inte är smartare än att låta samma beteendemönster gå igen genom generationerna, det är så oerhört nedslående. Jag hade önskat att författaren varit modigare och gjort något mer av bokens andra del.