”Varför har jag levat? Måhända är berättelser om livet och döden i en by och dess omgivningar ett slags reaktion på frågan, och på den ovisshet som följde på den? Vi talar, skriver, berättar om stort och smått för att försöka förstå, försöka få tag på nånting, kanske till och med själva kärnan som dock ständigt flyttar sig, som regnbågen. Gamla sägner berättar att människan inte får skåda Gud, det blir hennes bane, nåt liknande gäller så klart det vi letar efter – själva letandet är meningen, resultatet skulle beröva oss det. Och givetvis är det letandet som lär oss orden som beskriver stjärneljuset, fiskarnas tystnad, leende och svårmod, världsundergång och sommarljus. Har vi alls nån uppgift, utöver att kyssa läppar, vet du förresten hur man säger: Jag åtrår dig, på latin? Och hur man säger det på isländska?”
Ur Sommarljus och sen kommer natten av Jón Kalman Stefánsson