It was only after you that I understood this love, that I understood the grip of my mother’s hand.

”Black people love their children with a kind of obsession. You are all we have and you come to us endangered. I think we would like to kill you ourselves before seeing you killed by the streets that America made. That is a philosophy of the disembodied, of a people who control nothing, who can protect nothing, who are made to fear not just the criminals among them but the police who lord over them with all the moral authority of a protection racket. It was only after you that I understood this love, that I understood the grip of my mother’s hand. She knew that the galaxy itself could kill me, that all of me could be shattered and all of her legacy spilled upon the curb like bum wine. And no one would be brought to account for this destruction, because my death would not be the fault of any human but the fault of some unfortunate but immutable fact of the ’race’, imposed upon an innocent country by the inscrutable judgement of invisible gods. The earthquake cannot be subpoenaed. The typhoon will not bend under indictment. They sent the killer of Prince Jones back to his work, because he was not a killer at all. He was a force of nature, the helpless agent of our world’s physical laws.”

Ur Between Me and the World av Ta-Nehisi Coates

Jag lutar mig över mitt barn och luktar på hans hud. Det luktar kanel och vanilj.

”Värld, vänta in mig, för jag har blivit far. Låt mig få njuta av denna förnimmelse av framtidshopp. Universum, hejda dig. Ge mig andrum. Låt mig få vänja mig vid den här lilla varelsen som ligger i en genomskinlig säng i plast och plåt och andas av sig själv.
Jag har inga skyddsmurar kvar; vapenfri och värnlös har jag blivit av detta. Jag är eremitkräftan som förlorat sitt skal.
Tryggheten som vi upplever är en illusion, jag vet; i svindlande hastighet färdas vi genom världsrymden på den nyss svalnade ytan av ett glödande klot.
Jag lutar mig över mitt barn och luktar på hans hud. Det luktar kanel och vanilj.”

Ur Blodsbunden av Augustin Erba

But race is the child of racism, not the father

”But race is the child of racism, not the father. And the process of naming ’the people’ has never been a matter of genealogy and physiognomy so much as one of hierarchy. Difference in hue and hair is old. But the belief in the preeminence of hue and hair, the notion that these factors can correctly organize a society and that they signify deeper attributes, which are indelible – this is the new idea at the heart of these new people who have been brought up hopelessly, tragically, deceitfully, to believe that they are white.”

Ur Between the World and Me av Ta-Nehisi Coates

Denna julgran är förra årets julgran och då fanns han ännu kvar

”Ingenting är längre rent och klart. För där är gatan de gick på, detta är skålen de köpte den gången, denna julgran är förra årets julgran och då fanns han ännu kvar – hör ni det, då fanns han absolut kvar, det gjorde han faktiskt, denna julgran är han! – där är stolen som han satt på, där är solen som gick upp och ner också då och där är en bok i bokhyllan som står bredvid hans bok i bokhyllan.”

Ur Mun mot mun av Nina Lekander

Att vi alla blir skadade i någon utsträckning

”Jag tror förvisso att vi alla blir skadade i någon utsträckning. Hur skulle vi kunna undgå det, annat än i en värld med fulländade föräldrar, syskon, grannar, kamrater? Och sedan är det frågan, som så mycket hänger på, hur vi reagerar på denna skada: om vi släpper fram den eller tränger bort den, och hur den sedan påverkar vårt sätt att vara mot andra. Somliga är medvetna om den skada de har lidit och försöker lindra den; somliga ägnar sig åt att försöka hjälpa andra som är skadade, och så finns det de vars huvudsakliga strävan är att, till vilket pris som helst, undvika att bli utsatta för ytterligare skada. Och de är de verkligt hänsynslösa, de som man måste se upp med.”

Ur Känslan av ett slut av Julian Barnes

En ny och större fålla, vars gränser till en början inte skulle gå att skönja

”På den tiden såg vi oss själva som instängda i någon sorts fålla, i väntan på att släppas ut i livet. Och när den stunden var inne skulle livet – och tiden själv – sätta fart. Hur skulle vi kunna veta att livet faktiskt hade börjat, att vissa fördelar redan hade vunnits, att vissa skador redan hade tillfogats oss? Eller att vår befrielse bara innebar att vi skulle komma in i en ny och större fålla, vars gränser till en början inte skulle gå att skönja.”

Ur Känslan av ett slut av Julian Barnes