”She was beaten to death, I once told some boys at a party.
Oh shit mate, they said.
I lied about how you died, I whispered to Mum.
I would do the same, she whispered back.”
Ur Grief is the Thing With Feathers av Max Porter
”I missed her so much that I wanted to build a hundred-foot memorial to her with my bare hands. I wanted to see her sitting in a vast stone chair in Hyde Park, enjoying her view. Everybody passing could comprehend how much I miss her. How physical my missing is. I miss her so much it is a vast golden prince, a concert hall, a thousand trees, a lake, nine thousand buses, a million cars, twenty million birds and more. The whole city is my missing her.”
Ur Grief is the Thing With Feathers av Max Porter
”Inga hatfulla ord yttrades någonsin och inga händer lyftes. Och än mer: inga arga ord yttrades någonsin och inget förvägrades någon. Men än mer än det: inga kärlekslösa ord yttrades någonsin och allt hölls upp som ett nytt litet bevis på att det kan vara på det här viset, det behöver inte vara på det där viset; om det inte finns någon kärlek i världen så ska vi skapa en ny värld, och vi ska ge den tjocka väggar och vi ska klä den med mjuka röda kläden inifrån och ut, och ge den en dörrklapp som ljuder likt en diamant som faller på en juvelerares filttyg, så att vi aldrig behöver höra den. Älska mig, för kärleken finns inte, och jag har prövat allt som finns.”
Ur Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer
”Brod upptäckte 613 varianter av sorg, var och en helt unik, var och en ensam i sitt slag, inte mer lik någon annan variant av sorg än den var lik vrede, extas, skuld eller besvikelse. Sorgen framför speglar. Sorgen inför tama fåglar. Sorgen över att känna sorg inför sina föräldrar. Sorgen i humor. Sorgen i kärlek utan befrielse.”
Ur Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer
”Hon var ett sorgens geni, fördjupade sig i den, nystade upp dess många trådar, njöt av dess subtila nyanser. Hon var ett prisma genom vilket sorgen kunde spjälkas upp i sitt oändliga spektrum.”
Ur Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer
”Strax innan sömnen övermannade honom gjorde han en bräcklig koppling mellan att han vände Francine ryggen den där natten i Butcher’s Crossing och att han vände den urtagna buffeln ryggen tidigare på dagen, här i Klippiga bergen i Colorado. Det gick upp för honom att han inte hade vänt sig bort från buffeln på grund av några frökenaktiga äckelkänslor inför blod och stank och framvällande inälvor; det gick upp för honom att han hade kväljts och gått därifrån på grund av chocken över att se buffeln, som ögonblicket innan hade varit så stolt och ädel och full av värdighet och liv dingla groteskt och hånfullt framför honom, flådd och hjälplös, ett stycke dött kött, berövad sitt jag eller det han föreställde sig som dess jag. Den var inte sig själv; eller den var inte den han föreställt sig att den var.”
Ur Butcher’s Crossing av John Williams
”Under jaktens sista timme kom han att se Miller som en mekanisk apparat, en maskin, styrd av hjordens rörelser, och han kom att se Millers slakt av bufflarna inte i första hand som en lust efter blod eller en lust efter skinnen eller för det skinnen skulle inbringa, eller ens i slutändan som ett uttryck för den blinda vrede som dunkelt kokade inom honom – han kom att se slaktandet som en kall och omedveten reaktion på det liv som Miller hade valt att leva. Och han såg sig själv medan han viljelöst kröp efter Miller genom dalen och släpade på vattenkaggen och plockade upp de tomma förbrukade patronerna, medan han tog hand om geväret, rengjorde det, gav det till Miller när han behövde det – han såg sig själv och visste inte vem han var eller vart han var på väg.”
Ur Butcher’s Crossing av John Williams
”Men allt eftersom resan fortskred kändes den sortens avbrott mer och mer overkliga för Andrews. Resans verklighet låg i det rutinmässiga, i att rulla ut bädden på kvällen, att stiga upp på morgonen, att dricka kaffe ur varma tennmuggar, att binda fast bäddrullarna på allt tröttare hästar, att i en monoton och bedövande rörelse förflytta sig över prärien som aldrig förändrade utseende, att föra hästarna och oxarna till vatten mitt på dagen, att äta hårda brödkakor och torkad frukt, att famlande i mörkret slå läger, hastigt sleva i sig de smaklösa bönorna och fläsket i det flimrande mörkret, dricka kaffe igen, rulla ut bädden. Det blev till en ritual, mer och mer meningslös ju mer den upprepades, men en ritual som ändå skänkte hans liv den enda struktur det nu hade. Det var som om han mödosamt, centimeter för centimeter, rörde sig framåt över den väldiga prärien, men det tycktes honom som om han inte rörde sig genom tiden alls, som om tiden snarare rörde sig med honom, ett osynligt moln som svävade runt honom och omslöt honom medan han red.”
Ur Butchers Crossing av John Williams