För dig blev föräldraskapet aldrig enkelt. Du blev aldrig den där mamman som lätt fann sig till rätta i barnens krav på rutiner och redighet. Aldrig hon som hade väskan full av våtservetter, plåster och färdigklyftade äppelbitar. Du blev aldrig mamman som utan ansträngning tog barnen på äventyr, upptäcktsfärder, picknick i parken. Aldrig hon som fann avkoppling i röran och såg brödsmulorna i sängen som påminnelser om en fin morgon. Nej, något mer tvärhugget och avogt blev du. Något mer likt den som nog ändå alltid varit du.
Men nu, ändå. Gå försiktigt in i sovrummet och se barnen som ligger där. Ögonfransar som penselstreck och armarna i mjuka veck. Lortiga händer efter dagens lek. Örsnibbarna som är som videkissar: hur omöjligt det är att gå förbi dem utan att vidröra. Och se nu på spåren av barnens lek i oredan på golvet. Se på spåren av deras kärlek i din kropp. Om det inte vore så klichéartat skulle jag kalla dem mirakel. Om det inte vore så banalt skulle jag säga att de är min mening, min riktning, mitt landskap och min färd.
För den som har valt att bli förälder behövs inga kurser i personlig utveckling. På det området är själva föräldraskapet den enda kurs som behövs. Vi tänjs ut och knycklas ihop, omvandlas och utvecklas. Vi får våra hjärtan manglade. Så ironiskt att det sedan finns kurser i att hitta sig själv. Vi är ju redan hittade! Barnen hittade oss, tog oss vid handen och förankrade oss.
Inför resten av ditt mammaliv önskar jag dig följande: att du utvecklar en förmåga att vila i din avoghet, att det motstånd som föräldraskapet bjuder får vara jordmån för ditt växande. Att du kan lägga bort den aviga inställningen till din egen avoghet och se att även den har sitt berättigande.
Men också detta: att du alltid ska minnas den särskilda lukt, som finns i gropen ovan barnens nyckelben, och bevara den lukten. Att känslan av en liten barnhand i din vuxenhand ska stanna kvar och bli ett kroppsminne viktigare än andra kroppsminnen. Att de samtal du har med barnen på kvällen innan de ska sova får påverka dig mycket mer än de samtal du har med arbetskamrater, vänner och bekanta, eftersom det är de samtalen som har mest bäring på din lycka.
Och slutligen: att du inte låter ögonblick av lycka passera obemärkta, att ni äter mycket glass, att du minns att även om kärlek är svårt så är det lätt. Att du på det området låter barnen leda. Att du finner lika stor trygghet i dina ”ja” som i dina ”nej”, att du leker med barnen varje dag. Att ni läser tillsammans, att ni tittar på nyckelpigor tillsammans, att ni pratar om varför molnen finns, varför känslor finns, varför döden finns. Att du alltid kommer ihåg att lycka inte är ett tillstånd utan istället en räcka stunder av förnöjsamhet. Att du lär dig att uppmärksamma sådana stunder. Att du minns att även om du är mamma så är du också människa och att inom dig ryms bara det som är mänskligt. Att du kramar barnen varje dag. Att du skrattar.