Jag hamnade på en bänk bredvid tre nyvaknade feminister och fick lyssna på deras analys av arbetsmarknaden. Deras entusiasm inför ämnet skvallrade om naiv optimism. ”Jag kommer aldrig att bry mig om hur killar tycker att jag ska vara”, sa den ena. ”Jag ska bli läkare”, sa den andra. ”Män väljer alltid bara män”, sa den tredje, ”och se hur alla kvinnodominerade yrken har lägre status”. Deras tonlägen antydde att de minsann skulle bli både valda och få hög status.

En tvärhet drog igenom min kropp och jag ville vända mig till dem och säga: ”Bara för att ni har förstått något om världen betyder det inte att ni kan undgå den. Bara för att ni har förstått betyder det inte att ni kan förändra.” Jag kände mig gammal och bitter och jag reste mig upp och gick. Min inre feminist vrålade: ”Men gläds åt dem istället, din ruttna gamla surpuppa!” Och en liten röst i bakhuvudet: ”Men såg du inte att alla de där småtjejerna var jag?”