”Hon ser sitt ansikte i spegeln utan att känna igen det med detsamma. Hon rör vid de marmorvita ärren på kinderna och under ögat: små sprickor i den form som är hon.
– Här är jag stark, säger hon och masserar ett ärr. Ett ärr gör huden starkare.
Kan man vara lycklig därför att man har gått sönder?”
Ur Marble av Amalie Smith
”And I? I will do everything and anything until the end of my days to stop anyone talking to me like that woman talked to my mother. It is in this place, this bare, curtainless bedroom that lies my secret and shameful defiance. I read a woman’s book, meet such a woman at a party (a woman now, like me) and think quite deliberately as we talk: we are divided: a hundred years ago I’d be cleaning your shoes. I know this and you don’t.”
Ur Landscape for a Good Woman av Carolyn Steedman
Jag minns när jag var liten och läste Ronja Rövardotter, hur förvirrande det var att Mattis sa: ”Kom och hämta din son. Men mej kan du inte ge tillbaka något barn. För jag har inget.” Det obegripliga i en förälder som förnekar sitt barn! Jag upptäcker att jag förstår det ännu mindre nu och jag kan inte förklara det för mitt barn. Vad händer egentligen med Mattis? Melker tror att hans hjärta har krossats, och så är det kanske. Men några sidor tidigare, när Mattis tar tag i Lovis och slänger henne tvärs över golvet, vad är det som händer då? En pappa som slänger en mamma tvärs över golvet? Jag inser att det som störde mig i början av läsningen – svordomarna – är mitt minsta problem med Ronja Rövardotter.