Jag läser ”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante och fascineras över hur länge det kan hända nästan ingenting och ändå vara så oupphörligt intressant. Parallellt läser jag Amy Liptrots självbiografiska bok ”Utvägen. Dagarna på Orkney” och blir så vansinnigt sugen på att åka till Orkneyöarna. Jag kan bara läsa några sidor i taget, för sedan måste jag googla. Boken är full av fascinerande meningar, som:
”Utmarken ligger längst ut på ägorna och är bara delvis tämjd; boskap och vilda djur samsas där och människor kommer sällan dit, så andefolket kan röra sig fritt.”
”En teori om de numera taklösa husen från yngre stenåldern i Skara Brae är att invånarna, som inte hade tillgång till så mycket trä, använde revben av val som de spände djurhudar mellan, och kanske täckte med torv. Med ben av dubbel manslängd kunde man skapa ett ombonat hem, som ett hjärta i en bröstkorg.”
”På Swona har ättlingarna till den boskap som lämnades där av de sista invånarna 1974 förvildats, och ungtjurarna slåss om herraväldet över hjorden. Samtidigt far grupper från olika miljöorganisationer ut på flerdagsturer och kastrerar vildkatter på obebodda öar, i ett försök att begränsa populationen av ättlingar till kvarlämnade tamkatter som lever på fåglar och fågelägg. På Cava var två kvinnor, Ida och Meg, de enda bofasta från 1959 till en bit in på nittiotalet.”
Fatta hur tufft det måste ha varit att leva på Orkneyöarna för tvåhundra år sen. Ändå har människor levt där i femtusen år och först nu – när det finns Gore-tex, el, flyg och internet – avfolkas de. Det är i alla fall ganska billigt att flyga från Stockholm till Aberdeen. Sen kanske man kan hyra bil och ta en färja över till Orkneyöarna.