Men vad jag ser är de miljoner människor, varav jag är en, som gjorts föräldralösa

Jag kan inte sluta tänka på boken Se Afrika av Ngugi Wa Thiong’o, som jag läste under jullovet. Det är en essäsamling om Afrikas historia: slaveriet, kolonialismen, postkolonialismen och den globala kapitalismen. Den tar upp flera teman, men jag ältar Thiong’os analys av språkets roll i kolonisering och avkolonisering. Vad innebär det att nästan all intellektuell verksamhet vid afrikanska universitet bedrivs på språk som är de tidigare kolonialmakternas språk? När vi tänker på ett språk, tänker vi då också inom den begränsade ram som är det språkets kultur? Och går det i så fall att använda engelska eller franska när afrikansk historia ska förmedlas – eller är själva möjligheten till berättande kapad av de tidigare kolonialmakterna och inlåst i deras språk och tolkningsramar? Thiong’o skriver på kikuyu och översätter själv sina verk till engelska. Det verkar vara väldigt ovanligt.

Allt detta fick mig att tänka på Jamaica Kincaids bok En liten plats, som jag läste under en enda sittning i somras. Kincaid skriver så här om sitt hemland Antiguas koloniala historia:

”Men vad jag ser är de miljoner människor, varav jag är en, som gjorts föräldralösa: inget fosterland, inga gudar, ingen egen jord till helig mark, inget övermått av kärlek som skulle kunna leda till allt det som övermått av kärlek kan leda till, och värst och mest smärtfyllt av allt, inget språk. (För är det inte konstigt att det enda språk jag kan använda när jag berättar om dessa kriminella handlingar är just deras språk, de som begick dessa handlingar?) Och vad kan konsekvensen av detta egentligen bli? De kriminellas språk kan ju bara förmedla ord som prisar de kriminellas handlande. De kriminellas språk kan förklara och uttrycka innebörden av dessa handlingar endast ur de kriminellas egen synvinkel. Det kan aldrig förmedla handlingarnas hemskhet, handlingarnas orättvisa, våndan, förödmjukelsen som dessa handlingar innebär.”

När ett folk berövas sitt språk uppstår ett glapp i historien och det finns inga garantier för att det glappet någonsin kommer att överbryggas igen. Möjligheten att förmedla berättelserna – såsom det verkligen var – försvinner. Jag tänker att Thiong’os analys är sann och att skulden borde falla tungt, men att den inte gör det. Istället tänker människor fortfarande att Europa har ”civiliserat” Afrika. Istället använder afrikanska forskare – säkerligen även de forskare som är historiker – de tidigare kolonialmakternas språk som arbetsspråk.

Eftersom allt snurrar tänker jag också på en essäsamling om andlighet som jag läste alldeles nyligen (Traveling Mercies av Anne Lamott). Jag strök under en enda mening, hämtad från judisk teologi: ”A human life is like a single letter of the alphabet. It can be meaningless. Or it can be part of a great meaning.” Jag tyckte verkligen om den tanken, men nu undrar jag om det språk existerar på vilket en mening kan vara betydelsebärande – på ett positivt sätt – för alla. Thiong’o är en intressant kombination av idealist och cyniker (hans världsbild känns cynisk, men lösningarna idealistiska), men i hans händer blir jag ändå cynisk.