Första dagen i skidbacken. Vi mjukstartade i Silverling och Tage harakiri-startade med ett störtlopp, som slutade med mastodontkrasch bland nät och pinnar nere vid liften. Jag är säker på att alla vuxna i backen höll andan när de såg hans framfart – och att hälften av dem tänkte att här fanns en oansvarig förälder att jämföra sig själv mot. Men han överlevde, inga skador mer än rädslan, och resten av åken gick bra.
Idag inledde jag, efter ett långt uppehåll, en ny termin med yoga. Jag hamnade i en grupp med yogagenier. Omedelbart efter att ledaren sagt ”hunden” stod alla med rumporna i vädret, utan att ens lyfta blicken. Jag for till yogan utan värk i kroppen, men for därifrån med en ömmande skuldra. Och jag var tvungen att titta noga när ledaren uppmanade oss att göra hunden.
”Pappa, jag är så trött att det känns som att hela livet är i tecknat.”
Vi väntar på storm, så även jag. Det spända läget är: som en väntan, en för hårt spänd sträng, en insekt i en glasburk. Stormen passerar nog, med resten får vi se. Jag är köpt ett örtte med lavendel, det heter Night Time.
Och parallellt läser jag Åren i Paris av Paula McLain, en annan bok som stått oläst i åratal. Den handlar om Ernest och Hadley Hemingways äktenskap, och självklart blir jag sugen på att läsa Hemingway igen (vilket innebär att släpa fler böcker till huset, istället för att läsa de jag har). Jag läste Den gamle och havet i skolan, Farväl till vapnen när jag var kanske tjugo, men tyckte inte att någon av böckerna var särskilt bra. Tänker nu att jag förmodligen var för ung, har lånat hem The Sun Also Rises från biblioteket.
Jag läser Berättelser om beskydd av Erik Fosnes Hansen. Det är Jonas bok; han hade den innan vi blev ihop och den har följt med i varje flytt, men inte ens han har läst den. Nu läser jag den och det är en sån där bok som jag önskar att jag skrivit, att jag var en sådan person som kunde skriva något så inkännande och intelligent. Jag har hunnit hundra sidor av säkert sex hundra. Jag hoppas känslan håller i sig och inte faller platt.
Hur många andra böcker står i bokhyllan och är av det slag att jag önskar jag skrivit dem själv?
Huvudvärk idag igen, varje dag sedan nyårsafton. En sinnesstämning som manar fram ambitionen om en annan vardag – med mer rörelse, luft, avslappning och god sömn. Tänker mig också att börja skriva något litet varje dag, som ett sätt att medvetandegöra tiden som går, kanske även på arbetet. Vi får se, alla ambitioner av detta slag brukar rinna bort i intet.
”Jag svarade att jag inte var säker på att det var möjligt att i ett äktenskap veta vad man faktiskt är, eller ens att skilja det man är från det man har blivit genom sin partner. Jag trodde nog att idén med ett ’sant’ jag var bedräglig: det vill säga, man kanske kan känna det som om det finns något avskilt, autonomt jag inombords, men kanske är det så att det jaget faktiskt inte existerar.”
Ur Konturer av Rachel Cusk
”Det var omöjligt, sa jag som svar på hans fråga, att redogöra för orsakerna till att äktenskapet tog slut: bland mycket annat är ett äktenskap ett trossystem, en berättelse, och även om det yttrar sig i saker som är nog så verkliga är impulsen som driver det i slutänden mystisk.”
Ur Konturer av Rachel Cusk
Jag sitter i mörkret och försöker lindra sonens plötsligt uppflammande eksem och det är som att tiden öppnar sig: alla timmar jag suttit i mörker med hans skrovliga skinn under fingrarna. Hur jag kliat, smörjt, strukit, gjort myrsteg, svalkat, blåst. Timvis. Det blir särskilda minnen av det monotona och evighetslånga som händer i mörker. Det blir som att det bara nästan har hänt.
(Ett annat exempel: nattamning.)