Jag sitter i mörkret och försöker lindra sonens plötsligt uppflammande eksem och det är som att tiden öppnar sig: alla timmar jag suttit i mörker med hans skrovliga skinn under fingrarna. Hur jag kliat, smörjt, strukit, gjort myrsteg, svalkat, blåst. Timvis. Det blir särskilda minnen av det monotona och evighetslånga som händer i mörker. Det blir som att det bara nästan har hänt.

(Ett annat exempel: nattamning.)