Det blir särskilda minnen av det monotona och evighetslånga som händer i mörker

Jag sitter i mörkret och försöker lindra sonens plötsligt uppflammande eksem och det är som att tiden öppnar sig: alla timmar jag suttit i mörker med hans skrovliga skinn under fingrarna. Hur jag kliat, smörjt, strukit, gjort myrsteg, svalkat, blåst. Timvis. Det blir särskilda minnen av det monotona och evighetslånga som händer i mörker. Det blir som att det bara nästan har hänt.

(Ett annat exempel: nattamning.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>