Det blir särskilda minnen av det monotona och evighetslånga som händer i mörker

Jag sitter i mörkret och försöker lindra sonens plötsligt uppflammande eksem och det är som att tiden öppnar sig: alla timmar jag suttit i mörker med hans skrovliga skinn under fingrarna. Hur jag kliat, smörjt, strukit, gjort myrsteg, svalkat, blåst. Timvis. Det blir särskilda minnen av det monotona och evighetslånga som händer i mörker. Det blir som att det bara nästan har hänt.

(Ett annat exempel: nattamning.)

Alla ord som jag har tänkt att jag alltid ska minnas och som jag ändå har glömt

”’Har du läppstift?’ frågade hon. Hon kunde inte uttala ordet, det hon sade var inte läppstift utan läfftiff, och varje gång hon gjorde det brukade jag tänka att hon en dag skulle sluta säga det så men att jag alltid skulle minnas det.” (Ur Det är natten av Karolina Ramqvist.)

Allt som ungarna sagt och som jag har tänkt att jag alltid ska minnas: foffarummet, daffärn, byskor, sasken, i övergår, vuxlig. Och alla ord som jag har tänkt att jag alltid ska minnas och som jag ändå har glömt.

Vad händer egentligen med Mattis?

Jag minns när jag var liten och läste Ronja Rövardotter, hur förvirrande det var att Mattis sa: ”Kom och hämta din son. Men mej kan du inte ge tillbaka något barn. För jag har inget.” Det obegripliga i en förälder som förnekar sitt barn! Jag upptäcker att jag förstår det ännu mindre nu och jag kan inte förklara det för mitt barn. Vad händer egentligen med Mattis? Melker tror att hans hjärta har krossats, och så är det kanske. Men några sidor tidigare, när Mattis tar tag i Lovis och slänger henne tvärs över golvet, vad är det som händer då? En pappa som slänger en mamma tvärs över golvet? Jag inser att det som störde mig i början av läsningen – svordomarna – är mitt minsta problem med Ronja Rövardotter.

Andra människor

”Ett barn föds, modern lär känna det, hon lär sig bit för bit, år efter år. Och så kommer andra människor, under vars påverkan barnet förvandlas till en främling.”

Ur Sanningen av Riika Pulkkinen

Du kommer aldrig att förstå vidden av hur du förändrade mitt liv. (Till stora M på födelsedagen.)

903910_640492779300342_1372464542_o

Du kommer aldrig att förstå vidden av hur du förändrade mitt liv; du har glömt vårt första möte. Hur du föll ur mig och livet öppnade sig, hur jag grät i korridoren på BB, hur vissheten om att jag aldrig skulle räcka till knäckte mig redan andra dagen.

Du kommer aldrig att minnas hur ensamheten omslöt oss under livets första månader. Hur jag räknade ner, minut för minut, med blicken ut mot vägen; hur det första ord jag försökte lära dig var ”bil”. Hur ytterdörren blev en symbol för livet och hur livet återkom när ensamheten, som var tvåsamhet, äntligen blev tresamhet.

Jag kommer aldrig att glömma kvällen då jag sa: Jag ångrar mig. Det var ett misstag. Men det finns ingen väg tillbaka.

Du kommer aldrig att minnas hur du log när jag log, hur mitt motstånd nöttes ner av en miljon leenden. Det var något med dina ögon, hur de glittrade; det var något med ditt glupande skratt. Det var något med dig, hur du var en annan jag. Kanske var det med dig som jag blev jag.

Du kommer aldrig att förstå att den resa du tog mig med på blev en resa kantad av sorg. Jag kommer aldrig att förstå hur sorg kan vara så glädjerik. Det är något med hur du tar dig an livet: med en eufori som kan vara skrämmande för en hämmad person som jag. Det är något som händer i mellanrummet mellan våra längtor: din efter gemenskap, min efter gemenskapens motsats. Det är något med dig och hur du älskar.

Jag kommer alltid att minnas hur du gav mig lektioner i kärlek, alla de sätt på vilka du blev min läromästare. Kärlek är det enklaste som finns. Kärlek är det svåraste som finns. Kärlek gör inte sorgen mindre; kärlek gör sorgen oundviklig och desperationen än mer desperat. Därför är kärlek utveckling. Därför är kärlek vägen.

Jag kommer alltid att veta att detta var vad du lärde mig: att kärlek inte är ett cocktailparty (hur kan någon vara så naiv?) utan att kärlek är handling, smärta och utveckling. Det är något med hur du ser på mig när mitt föräldraskap tillfälligt havererar, hur du vet att du är värd mycket bättre. Det är något med vad den blicken gör med mig. Det är något med hur du ser på mig när vi ligger tätt, tätt tillsammans i sängen. Hur dina ögon är glädje och din kroppslukt en drog. Det är något med vad du gör med mig, hur det inte finns någon väg tillbaka; det är något med hur livet krymper – och vidgar sig igen. Det är något med dig.

Känslor

”Pojkars ledsna känslor omvandlas och uttrycks som ilska och frustration, uttryckssätt som är mer accepterade för pojkar än gråt. Det är tvärtom för flickor; deras ilska omvandlas till ledsna känslor och kommer ut i form av tårar. Det som händer är att två känslor klumpas ihop och uttrycks som en och samma och med tiden gör det att det blir svårt för barnen att skilja på de två känslorna. Både ilska och att vara ledsen är viktiga känslor. Ilskan visar var de egna gränserna går och ger tillgång till ett kraftfullt nej. När vi är ledsna visar vi vad vi upplever som värdefullt och viktigt i tillvaron.”

Ur Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 av Kristina Henkel och Marie Tomicic