Kategoriarkiv: Jämställdhet

Jag tror nog inte att mitt minne är så mycket att lita på

Postat av
Svara

För andra gången i mitt liv har jag läst Svindlande höjder av Emily Brontë. Första gången jag läste Svindlande höjder var jag tjugo år och läste litteraturvetenskap i Falun. Min allra första B-uppsats handlade om Svindlande höjder. Att läsa om Svindlande höjder drygt tjugo år senare – ett helt liv senare, med tanke på att jag var tjugo när jag läste den förra gången – har fått mig att minnas.

Framför allt är jag häpen inför det faktum att jag minns Svindlande höjder som en romantisk bok, att den handlade om kärlek? Idag när jag läser Svindlande höjder läser jag en berättelse om försummade barn, våld och mänsklig trasighet. Heathcliff slår, förbannar och förnedrar sin fru. Catherine går in i galenskap och dör. (Så fort Catherine blir galen utgår alla från att hon ska dö. En tvåhundra år gammal syn på psykisk sjukdom.) Jag förstår inte hur jag någonsin kan ha tolkat detta som en kärleksroman?

Och jag tänker: hänger detta ihop med att jag för tjugo år sedan delade mitt liv med en människa som vid ett tillfälle sparkade in dörren till badrummet, där jag hade låst in mig? (Var jag också galen?)

Jag minns det litteraturseminarium som handlade om Svindlade höjder. Jag minns att vi pratade om det särskilda berättarperspektivet och hur de kvinnliga huvudpersonernas namn liksom rör sig i cirkel genom boken. Men jag minns inte om vi pratade om att Heathcliff beskrivs med ord som normalt används för att beskriva djur. Jag minns inte om vi pratade om berättelsens alla patriarkala relationer – mellan kvinnor och män, men också mellan vuxna och barn. Jag minns inte om vi pratade om parallellerna till dagens samhälle, hur patriarkala strukturer överlever genom århundraden och hur en feministisk läsning av Svindlande höjder skulle se ut.

Helt säkert minns jag i alla fall att seminarieledaren var en man, liksom både handledaren och examinatorn av min B-uppsats om Svindlande höjder. Vid närmare eftertanke tror jag att alla lärare på AB-kursen i litteraturvetenskap var män – men kan det verkligen stämma? Jag tror nog inte att mitt minne är så mycket att lita på. Kanske minns jag inte samtalen om hur Heathcliff beskrivs som ett djur, eftersom jag samtidigt levde med en man som sparkade in en badrumsdörr?

Ändå minns jag året i Falun som det år då jag blev feminist. Det var inte tack vare mannen med badrumsdörren, knappast tack vare Svindlande höjder, och absolut inte tack vare den manliga lärarkår som (om jag minns rätt) missade att ställa alla riktigt relevanta frågor om Svindlande höjder. Det var tack vare två äldre kvinnliga studenter, som en gång sa ”fy fanken, vad jag är less på det manliga geniet” och en annan gång: ”Men Sofia, hur mår du egentligen?” Idag kommer jag inte ens ihåg deras namn.

That’s why the best way for a housewife to argue against her calm, rational ’provider’ is to throw the plate of rice in his face.

Postat av
Svara

”It is always those who have power who say ’calm down, let’s talk rationally, let’s be sensible’, Sartre once explained to a couple of my students. ’It is always those who have power who insist that being emotional is being weak. In the home, the powerful are the male. That’s why the best way for a housewife to argue against her calm, rational ’provider’ is to throw the plate of rice in his face.’  Then, because the two young women I had brought to his apartment were Americans, he added, ’In your country, all your teachers tell you to think carefully and try to be objective, n’est-ce pas? They refuse to admit the possibility that if you are white and rich you will never think – hear me – think, reason, not just feel, but think like a person who is black and poor. They want you to keep looking at the situation from all sides, as they say. That’s so you say, ’On the one hand this; on the other, that.’ That’s so you do nothing. Then, after a pause to fortify his point, he concluded: ’If you accept to play the game by the rules set up by those who own or control the board, you will always loose.”

Ur Jean-Paul Sartre: Hated Conscience of His Century av John Gerassi

Jag kände mig gammal och bitter och jag reste mig upp och gick

Postat av
Svara

Jag hamnade på en bänk bredvid tre nyvaknade feminister och fick lyssna på deras analys av arbetsmarknaden. Deras entusiasm inför ämnet skvallrade om naiv optimism. ”Jag kommer aldrig att bry mig om hur killar tycker att jag ska vara”, sa den ena. ”Jag ska bli läkare”, sa den andra. ”Män väljer alltid bara män”, sa den tredje, ”och se hur alla kvinnodominerade yrken har lägre status”. Deras tonlägen antydde att de minsann skulle bli både valda och få hög status.

En tvärhet drog igenom min kropp och jag ville vända mig till dem och säga: ”Bara för att ni har förstått något om världen betyder det inte att ni kan undgå den. Bara för att ni har förstått betyder det inte att ni kan förändra.” Jag kände mig gammal och bitter och jag reste mig upp och gick. Min inre feminist vrålade: ”Men gläds åt dem istället, din ruttna gamla surpuppa!” Och en liten röst i bakhuvudet: ”Men såg du inte att alla de där småtjejerna var jag?”

En av de män som äger världen

Postat av
Svara

”Han hette Joseph Castleman och var en av de män som äger världen. Ni vet vad jag menar: de män som går omkring som sina egna reklampelare, som vandrar likt drumlande jättar över jorden och buffar omkring andra män, kvinnor, möbler och hela byar. Varför skulle de bry sig? De äger ju allt: haven och bergen, alla skälvande vulkaner och alla oansenliga brusande floder.”

Ur Hustrun av Meg Wolitzer

När detta händer känner jag ett vasst styng rakt genom kroppen

Postat av
Svara

”När jag får syn på män som ser ut som han eller hans kompisar. När jag känner lukten av öl i en mans andedräkt. När jag känner lukten av herrperfymen Polo. När jag hör ett rått skratt. När jag går förbi en grupp män som står tätt ihop och det inte finns någon annan i närheten. När jag ser en kvinna bli attackerad i en film eller på teve. När jag är ute i skogen eller kör bil i ett område med mycket skog. När jag läser om upplevelser som är alltför välbekanta. När jag går igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen och blir fört åt sidan för en noggrannare genomsökning, vilket verkar inträffa varje gång jag är ute och reser. När jag har sex och mina handleder hålls fast ovanför huvudet på mig utan att jag är beredd på det. När jag ser en ung tjej i en viss ålder.

När detta händer känner jag ett vasst styng rakt genom kroppen.”

Ur Bad feminist av Roxane Gay

Hur det börjar klia i henne

Postat av
Svara

”Hon tänker på dessa män som längtar efter att få visa henne saker, hur hon ibland låtsas som om hon aldrig sett eller hört det förut, hur omhuldad hon känner sig, så lyckliga de ser ut, så fina de är. Och sedan, hur hon börjar reta sig på dem. Hur det börjar klia i henne.”

Ur Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden av Åsa Foster

We should begin to dream about and plan for a different world

Postat av
Svara

“Gender matters everywhere in the world. And I would like today to ask that we should begin to dream about and plan for a different world. A fairer world. A world of happier men and happier women who are truer to themselves. And this is how to start: we must raise our daughters differently. We must also raise our sons differently.”

“We do a great disservice to boys in how we raise them. We stifle the humanity of boys. We define masculinity in a very narrow way. Masculinity is a hard, small cage, and we put boys inside this cage.”

Ur We Should All be Feminists av Chimamanda Ngozi Adichie

Om den hänsynslöshet jag möter

Postat av
Svara

Efter en dag med inte mindre än fyra flygresor blir jag lite uppiggad av att läsa hur personer före mig har uppmärksammat mäns förmodligen helt omedvetna sätt att med ben och armbågar uppta alldeles för mycket plats i det offentliga rummet.

Jag tycker om hur den här typen av beteenden, tillsynes oförargliga men ändå så störiga, börjar få alltmer uppmärksamhet. Jag vill hellre ha jämställda löner, men tänker samtidigt så här: att om jag kan få en omgivning där den hänsynslöshet jag möter inte känns så misstänkt systematisk, inte är så uppenbart könskodad, så skulle mitt liv vara roligare alldeles oavsett hur jämställd min lön är.

Och som hänsynslöshet vill jag i detta sammanhang identifiera följande beteenden: uppta för stort utrymme på offentliga transportmedel, framför allt flygplan, så att jag som en konsekvens måste klämma i hop mig och sitta blickstilla för att undvika ovälkommen kroppskontakt; prata utan hejd och utan paus och utan att för ett ögonblick ta in att jag kanske inte vill lyssna; prata utan hejd och utan paus så att jag som en konsekvens får mycket mindre talutrymme, eller kanske inget talutrymme alls; uppta talutrymme genom att upprepa saker som jag redan har sagt, kanske för att påskina att jag inte alls sa det jag just sa, eller för att påskina att jag nog inte sa det tillräckligt bra; ”skoja” med mig på ett grabbigt och/eller faderligt sätt, som om jag var ett barn eller en docka eller en barbiedocka; uppta livsutrymme genom att vara så övertygad om sin egen förträfflighet, så arrogant, att den luft som jag behöver för att överleva försvinner ut ur rummet och jag blir tyst(ad).

Och apropå allt detta: