’Whose angel child are you?’

”Quite suddenly she spoke to him: ’Bunny, come here.’ He got down from his chair at once. But while he stood waiting before her and while she considered him with eyes that were perplexed and brown, the weight grew. The weight grew and became like a stone. He had to lift it each time that he took a breath.

’Whose angel child are you?’ By these words and by the wholly unexpected kiss that accompanied them he was made sound and strong. His eyes met hers safely. With wings beating above him and a great masculine noise of trumpets and drums he returned to his breakfast.”

Ur The Came Like Swallows av William Maxwell

Jag tänkte på meditationsövningarna jag borde göra

”Jag tänkte på meditationsövningarna jag borde göra. Pranayam. Jag tänkte på det Virginia Woolf sade i sitt tal inför National Society for Women’s Service i London i januari 1931; att de som blev betydande romanförfattare i England under 1800-talet var kvinnor som inte hade barn. Det var en mening som kom för mig ibland.”

Ur Det är natten av Karolina Ramqvist

Till mig själv på morsdag

För dig blev föräldraskapet aldrig enkelt. Du blev aldrig den där mamman som lätt fann sig till rätta i barnens krav på rutiner och redighet. Aldrig hon som hade väskan full av våtservetter, plåster och färdigklyftade äppelbitar. Du blev aldrig mamman som utan ansträngning tog barnen på äventyr, upptäcktsfärder, picknick i parken. Aldrig hon som fann avkoppling i röran och såg brödsmulorna i sängen som påminnelser om en fin morgon. Nej, något mer tvärhugget och avogt blev du. Något mer likt den som nog ändå alltid varit du.

Men nu, ändå. Gå försiktigt in i sovrummet och se barnen som ligger där. Ögonfransar som penselstreck och armarna i mjuka veck. Lortiga händer efter dagens lek. Örsnibbarna som är som videkissar: hur omöjligt det är att gå förbi dem utan att vidröra. Och se nu på spåren av barnens lek i oredan på golvet. Se på spåren av deras kärlek i din kropp. Om det inte vore så klichéartat skulle jag kalla dem mirakel. Om det inte vore så banalt skulle jag säga att de är min mening, min riktning, mitt landskap och min färd.

För den som har valt att bli förälder behövs inga kurser i personlig utveckling. På det området är själva föräldraskapet den enda kurs som behövs. Vi tänjs ut och knycklas ihop, omvandlas och utvecklas. Vi får våra hjärtan manglade. Så ironiskt att det sedan finns kurser i att hitta sig själv. Vi är ju redan hittade! Barnen hittade oss, tog oss vid handen och förankrade oss.

Inför resten av ditt mammaliv önskar jag dig följande: att du utvecklar en förmåga att vila i din avoghet, att det motstånd som föräldraskapet bjuder får vara jordmån för ditt växande. Att du kan lägga bort den aviga inställningen till din egen avoghet och se att även den har sitt berättigande.

Men också detta: att du alltid ska minnas den särskilda lukt, som finns i gropen ovan barnens nyckelben, och bevara den lukten. Att känslan av en liten barnhand i din vuxenhand ska stanna kvar och bli ett kroppsminne viktigare än andra kroppsminnen. Att de samtal du har med barnen på kvällen innan de ska sova får påverka dig mycket mer än de samtal du har med arbetskamrater, vänner och bekanta, eftersom det är de samtalen som har mest bäring på din lycka.

Och slutligen: att du inte låter ögonblick av lycka passera obemärkta, att ni äter mycket glass, att du minns att även om kärlek är svårt så är det lätt. Att du på det området låter barnen leda. Att du finner lika stor trygghet i dina ”ja” som i dina ”nej”, att du leker med barnen varje dag. Att ni läser tillsammans, att ni tittar på nyckelpigor tillsammans, att ni pratar om varför molnen finns, varför känslor finns, varför döden finns. Att du alltid kommer ihåg att lycka inte är ett tillstånd utan istället en räcka stunder av förnöjsamhet. Att du lär dig att uppmärksamma sådana stunder. Att du minns att även om du är mamma så är du också människa och att inom dig ryms bara det som är mänskligt. Att du kramar barnen varje dag. Att du skrattar.

Om den gravida kvinnan

Garret Keizer säger om den gravida kvinnan:

”Hennes tillstånd är ett otvetydigt offentligt påstående om en mycket privat upplevelse, som har inletts i en intim situation och fortsatt i det heliga rum som är hennes egen kropp – men hon har ingen möjlighet att gömma sig, och det går inte heller att förneka den känsla vi har av att hon på något sätt tillhör oss, att hon förkroppsligar vår kollektiva framtid och representerar vårt individuella förflutna.”

Citeras i Bad feminist av Roxane Gay

The Argonaut

Maggie Nelson kombinerar på ett häpnadsväckande sätt ämnen som normalt inte kombineras: genusteori, analsex, queer samlevnad, graviditet, föräldraskap. Hon skapar toleranser och värnar nyanser. Hennes sätt att integrera andra tänkares formuleringar i den egna texten är inspirerande på ett sätt som får mig att önska att texterna var mina. När jag väntade lilla M lekte jag med tanken att skriva en slags graviditetsdagbok med genusteoretiska förtecken. Om jag under denna tid hade läst Maggie Nelson hade jag blivit än mer exalterad än jag är idag. Men det som överraskar mig är att Maggie Nelson inte lyfter och analyserar de strukturer som gör moderskap till en mer komplicerad form av föräldraskap än faderskap. Hur hon istället hyllar den onyanserade lyckan, som moderskapet också för med sig, och hur hon gör det på bekostnad av andra nyanser och erfarenheter. Att hon i detta fall inte skapar toleranser och värnar nyanser.

Something inherently queer about pregnancy itself

”Is there something inherently queer about pregnancy itself, insofar as it profoundly alters one’s ’normal’ state, and occasions a radical intimacy with – and radical alienation from – one’s body? How can an experience so profoundly strange and wild and transformative also symbolize or enact the ultimate conformity?”

Ur The Argonauts av Maggie Nelson

Parents are Hallmark-sacrosanct, but stepparents are interlopers, self-servers, poachers, pollutants, and child molesters

”When you are a stepparent, no matter how wonderful you are, no matter how much love you have to give, no matter how mature or wise or successful or smart or responsible you are, you are structurally vulnerable to being hated and resented, and there is precious little you can do about it, save endure, and commit to planting seeds of sanity and good spirit in the face of whatever shitstorms may come your way. And don’t expect to get any kudos from the culture, either: parents are Hallmark-sacrosanct, but stepparents are interlopers, self-servers, poachers, pollutants, and child molesters.”

Ur The Argonauts av Maggie Nelson

Det är sådant här som mödrar gör

”Hon rör skallran från sida till sida och de färgglada pärlorna studsar runt inuti de genomskinliga kloten. Effekten på barnet är omedelbar och anmärkningsvärd. Hans armar och ben stelnar till, ögonen spärras upp, läpparna formar ett perfekt rundat o. Det är som om han hade studerat en handbok i mänskligt beteende, och lagt särskilt märke vid kapitlet ”Hur man uppvisar förvåning”. Hon skakar på den gång efter gång och barnets armar och ben går som pistonger, upp, ned, in och ut. Hon tänker: Det är sådant här som mödrar gör.”

Ur Den hand som först höll min av Maggie O’Farrell