Det enda språk jag kan använda när jag berättar om dessa kriminella handlingar är just deras språk, de som begick dessa handlingar

”Men vad jag ser är de miljoner människor, varav jag är en, som gjorts föräldralösa: inget fosterland, inga gudar, ingen egen jord till helig mark, inget övermått av kärlek som skulle kunna leda till allt det som övermått av kärlek kan leda till, och värst och mest smärtfyllt av allt, inget språk. (För är det inte konstigt att det enda språk jag kan använda när jag berättar om dessa kriminella handlingar är just deras språk, de som begick dessa handlingar?) Och vad kan konsekvensen av detta egentligen bli? De kriminellas språk kan ju bara förmedla ord som prisar de kriminellas handlande. De kriminellas språk kan förklara och uttrycka innebörden av dessa handlingar endast ur de kriminellas egen synvinkel. Det kan aldrig förmedla handlingarnas hemskhet, handlingarnas orättvisa, våndan, förödmjukelsen som dessa handlingar innebär.”

Ur En liten plats av Jamaica Kincaid

That’s why the best way for a housewife to argue against her calm, rational ’provider’ is to throw the plate of rice in his face.

”It is always those who have power who say ’calm down, let’s talk rationally, let’s be sensible’, Sartre once explained to a couple of my students. ’It is always those who have power who insist that being emotional is being weak. In the home, the powerful are the male. That’s why the best way for a housewife to argue against her calm, rational ’provider’ is to throw the plate of rice in his face.’  Then, because the two young women I had brought to his apartment were Americans, he added, ’In your country, all your teachers tell you to think carefully and try to be objective, n’est-ce pas? They refuse to admit the possibility that if you are white and rich you will never think – hear me – think, reason, not just feel, but think like a person who is black and poor. They want you to keep looking at the situation from all sides, as they say. That’s so you say, ’On the one hand this; on the other, that.’ That’s so you do nothing. Then, after a pause to fortify his point, he concluded: ’If you accept to play the game by the rules set up by those who own or control the board, you will always loose.”

Ur Jean-Paul Sartre: Hated Conscience of His Century av John Gerassi

A woman now, like me

”And I? I will do everything and anything until the end of my days to stop anyone talking to me like that woman talked to my mother. It is in this place, this bare, curtainless bedroom that lies my secret and shameful defiance. I read a woman’s book, meet such a woman at a party (a woman now, like me) and think quite deliberately as we talk: we are divided: a hundred years ago I’d be cleaning your shoes. I know this and you don’t.”

Ur Landscape for a Good Woman av Carolyn Steedman

Jag kände mig gammal och bitter och jag reste mig upp och gick

Jag hamnade på en bänk bredvid tre nyvaknade feminister och fick lyssna på deras analys av arbetsmarknaden. Deras entusiasm inför ämnet skvallrade om naiv optimism. ”Jag kommer aldrig att bry mig om hur killar tycker att jag ska vara”, sa den ena. ”Jag ska bli läkare”, sa den andra. ”Män väljer alltid bara män”, sa den tredje, ”och se hur alla kvinnodominerade yrken har lägre status”. Deras tonlägen antydde att de minsann skulle bli både valda och få hög status.

En tvärhet drog igenom min kropp och jag ville vända mig till dem och säga: ”Bara för att ni har förstått något om världen betyder det inte att ni kan undgå den. Bara för att ni har förstått betyder det inte att ni kan förändra.” Jag kände mig gammal och bitter och jag reste mig upp och gick. Min inre feminist vrålade: ”Men gläds åt dem istället, din ruttna gamla surpuppa!” Och en liten röst i bakhuvudet: ”Men såg du inte att alla de där småtjejerna var jag?”

Sent omsider

Julaftonskvällen avslutades med julnattsgudstjänst i Brunflo kyrka där vi, förutom vacker musik, också fick lyssna till julevangeliet. Man har ju hört detta evangelium några gånger, och ofta blir det bara ord som rinner förbi, men denna gång fäste jag mig särskilt – och för första gången – vid Marias reaktion när allt det märkliga har hänt. Hon hade fött ett barn (bara det!) och fått besök av herdar som berättat att både änglar och en stor himmelsk här hade sagt dem att en frälsare fötts i Davids stad, och att den frälsaren var Marias bebis. Och Maria: ”tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.”

Nu tänker jag att vi alldeles för sällan tar saker till våra hjärtan och begrundar dem. Eller åtminstone: att jag. Dessutom att begrundande medför en långsamhet i tanken, som är viktig för att hindra känslorna att rusa och besluten att forceras. Jag tänker att detta att ta saker till sitt hjärta innebär något annat, något mer förankrat, än att analysera och grubbla. Och så tänker jag att inför 2016 ska detta bli min fråga: ”Vad skulle Maria ha gjort?” Och därefter ska jag ta saken till mitt hjärta och eftertänksamt begrunda den.

Min kropp känns sårbar på ett nytt sätt

I december lyssnade jag på Birgitta Hovelius som formulerade kritiska perspektiv på mammografi. Hon berättade om de friska kvinnor som behandlas mot bröstcancer helt i onödan, liksom de lika friska kvinnor som lever med ihållande oro efter ett falskt alarm. De här kvinnorna är sammantagna väldigt många fler än de som faktiskt har bröstcancer (och som Hovelius menar själva kan upptäcka sin tumör genom att undersöka brösten hemma). Nåväl. Denna föreläsning lyssnade jag på två dagar efter min 40-årsdag och en dag innan jag fick min första kallelse till mammografin. (Man måste säga att de är på hugget!) När jag idag ringde och bokade om tiden tänkte jag, samtidigt som jag skrev upp den nya tiden i kalendern, att min kropp känns sårbar på ett nytt sätt. Jag har alltid sett mig själv som frisk. Jag har aldrig tänkt på cancer i relation till min kropp. Jag är oklar över om jag vill släppa fram den typen av tankar, men till mammografin ska jag väl oavsett.

Men nej

Orkar inte med media nu. Orkar inte se hur sexuella trakasserier och kränkningar tas på allvar först när det kan användas som slagträn i en debatt som främst verkar syfta till att dra upp gränser mellan Vi och Dom. Låt mig berätta att jag har blivit antastad på dansgolv av män i alla åldrar. När jag gick på högstadiet var det killar som ropade ”melonfarm” efter mig i korridoren. Jag har fått ordet ”hora” ropat efter mig av random kille på stan. Jag har tvingats lyssna när lika random kille på stan högljutt har spekulerat i hur jag ser ut utan kläder. Jag har i egenskap av lokalvårdare blivit erbjuden att städa hemma hos random kille i kostym i utbyte mot ”tjänster i sängmiljö”. Jag har fått mitt utseende kommenterat av en universitetslärare inför hela klassen. Jag har blivit erbjuden av random tennisklädd kille på gatan att spela in så kallad ”erotisk film”. Alltså, HUR kan det faktum att kvinnors kroppar och gränser regelmässigt kränks av män vara en nyhet? HUR kan det faktum att polis och andra myndigheter inte tar detta på allvar vara en nyhet? Om jag, på den tiden då jag var mer i svängen, hade gått till polisen och anmält att jag blivit antastad av tre män på en musikfestival – är det någon som tror att de hade brytt sig? Är det någon som tror att detta hade varit en enstaka händelse för den här polisstationen? Det här är så jäkla utbrett och det är upprörande att det behandlas som en ”nyhet” som vi precis nu råkade få upp ögonen för.

Att vara privilegierad

”Att vara privilegierad på ett eller annat sätt innebär inte att man är helt och hållet privilegierad. Det är svårt att kapitulera och acceptera att man är privilegierad, men det är faktiskt det enda man behöver göra. Jag påminner mig själv regelbundet om detta: när jag erkänner att jag är privilegierad innebär det inte att jag förnekar att jag på olika sätt har varit och är marginaliserad, att jag har farit illa.”

Ur Bad feminist av Roxane Gay

 

Gender trouble

”A friend says he thinks of gender as a color. Gender does share with color a certain ontological indeterminacy: it isn’t quite right to say that an object is a color, nor that the object has a color. Context also changes it: all cats are gray, etc. Nor is color voluntary, precisely. But none of these formulations means that the object in question is colorless.”

Ur The Argonauts av Maggie Nelson

Jag tänker på mina möjligheter att förstå andra utgångspunkter

Under två dagars utbildning om samisk kulturförståelse ges många tillfällen till reflektion. Jag tänker på min blick och på sådana koloniala tankestrukturer som gör att mina tillsynes spontana reflektioner följer historiskt etablerade mönster. Jag tänker på alla de tillfällen då jag omfattas av ett ”vi”, hur ”vi:et” för mig är en internaliserad känsla som bara utmanas i avgränsade situationer och omständigheter; jag tänker på hur enkelt det är för mig att lämna de separata rum som tillfälligtvis utmanar min känsla av att höra till. Min upprördhet när jag möter exkludering, står den i proportion till hur ofta denna upplevelse drabbar mig? Eller är den snarast ett uttryck för min exceptionella ovana att hantera exkluderingens mekanismer? Hur synliggör jag mina privilegier för mina egna ögon?

Alltså, jag är ju kvinna. Något vet jag om att bli bemött utifrån andras snarare än mina egna premisser. Något vet jag om att möta en förutfattad mening och tvingas förhålla mig till den. Något vet min kropp om internaliserad underordning, något vet min tanke om den intellektualiserande process som krävs för att göra känslan i kroppen hanterbar.

Jag tänker på mina möjligheter att förstå andra utgångspunkter. Jag tänker på sådana erfarenheter som sätter sig i kroppen men som min kropp aldrig har upplevt: Diskriminering baserad på etnicitet och/eller kultur. Att återkommande behöva förklara hur det är att vara jag och göra det jag gör. Att jag och hela mitt sammanhang blir osynliggjort. Språkbarriärer, där jag är den felande länken. Rasism.

Men jag tänker också detta: hur stora växlar kan jag dra på min begränsade förmåga till förståelse innan jag förnekar människans kapacitet till empati och intellektuell analys? Innan jag bidrar till att skriva fram oöverstigliga artskillnader, till konstruktionen av ett alltför avgränsat ”de”? Hur långt kan jag gå i framhållandet av privilegier utan att samtidigt positionera andra människor som underprivilegierade – till en grad som de själva inte alls håller med om? Språk, liksom makt, vilar på dialektiska förhållanden mellan det som sägs och det som lämnas osagt, mellan det som inkluderas och det som exkluderas. Att framhålla en grupp som privilegierad innebär alltid att andra grupper, implicit eller explicit, definieras som underprivilegierade. Den definitionen är till sin natur onyanserad, stereotyp och kategoriserande.

Risken att jag bidrar till det som jag i själva verket vill motverka är hela tiden överhängande och kräver varsamhet i hur jag tillåter ord och tanke att ta form.