Inom loppet av ett par dagar läser jag Ann Heberlein, som inom parentes infogar tanken ”att alla kvinnor innerst inne … föraktar kvinnor”, och Yvonne Hirdman, som apropå sin läsning av makarna Alva och Gunnar Myrdals brevsamling skriver om sin egen tendens att döma Alva, medan hon på kvinnligt manér låter Gunnar tjusa henne: ”Jag är ju också ’genusskadad’, dvs. fostrad till någon slags ’kvinnlighet’, fostrad till en värld där män och manlighet utgör måttstock och värdemätare och där kvinnor är inte bara det andra, utan det sämre könet. … Det är det genusinflammerade ögat som läser: blicken mot det egna könet är oförsonlig, avslöjande om än inkännande. Blicken mot det första könet däremot beslöjad.”

Att på kort tid läsa två så begåvade kvinnor ge uttryck för det egna könets inordning i patriarkala normer stämmer onekligen till eftertanke. Yvonne Hirdman, som formulerar sig mer personligt, väcker omedelbart en villighet hos mig att erkänna eget bruk av skilda måttstockar – en för män, en för kvinnor – medan Ann Heberlein, med sin oförsonligt generaliserande formulering, får min hjärna att vilja slå bakut, leta motargument, protestera. Inte föraktar väl kvinnor andra kvinnor? Inte gör väl jag?

Det går att ställa dessa uttalanden mot Caitlin Moran som, i boken Konsten att vara kvinna, menar att kvinnor, tvärtemot vad som ibland hävdas, inte har någon särskild skyldighet att vara lojala mot varandra. Caitlin Moran menar istället att det är sexistiskt att hävda att kvinnor, i större utsträckning än män, bör hålla det egna könet om ryggen. I den bästa av världar och vid första anblicken har Caitlin Moran rätt. Varför ska jag hjälpa andra kvinnor, ge dem stöd och uppbackning, bara för att de är kvinnor? Har jag inte tillräckligt många moraliska ok på mina axlar utan att, dessutom, behöva känna skuld för min eventuella missunnsamhet gentemot andra kvinnor? Va?

Men efter en stunds eftertanke dyker olika minnen upp: av män som dunkar män i ryggen; av manliga professorer som hissar andra manliga professorer, alltmedan kvinnorna får klara sig själva. Av kvinnor som skoningslöst hugger ner andra kvinnor, för att de är lättklädda, lättflirtade, lättlurade och på det stora hela nog får skylla sig själva. Av män som fortsätter att dunka varandra i ryggen. Av att säga smarta saker, som män plockar upp och gör till sina egna; av ryggdunkar som uteblir. Av att bli kallad hora och alla skrattar; även kvinnorna. Av en äldre dam i Leicester som kommer fram till mig och säger att hon tycker mina strumpbyxor är ”för tunna”. Av kvinnor som spänner sina ögon i mina och talar till mitt blödande mammahjärta: det är bara att stålsätta sig, säger de, det är din tur nu. Av andra kvinnor, som med skalpell drar upp linjerna för vad ett gott moderskap är; av att veta att jag inte räcker till, min duglighet blir aldrig duglig nog, det är ingen som dunkar mig i ryggen. (Fast en gång, efter en väl förberedd muntlig framställning på universitetet, sa den manliga läraren att mina ögon var så vackra att man kände sig utvald när man mötte min blick. Kanske tänkte han att det var en ryggdunk? Jag blev patetiskt smickrad och rodnade; oerhört kvinnligt.)

Jag går inte med på Ann Heberleins formulering; jag vägrar! Det är något med det generaliserande ”alla” och det starkt fientliga ”föraktar” som slår volter av motstånd i mig. Om världen är sådan blir jag alldeles modlös; det går bara inte. Men jag går inte med på Caitlin Morans lättsinniga inställning heller. Vi kan inte vara så blinda för vad den systematiska nedvärderingen av kollektivet kvinnor gör med dess enskilda medlemmar att vi inte förstår vikten av att, åtminstone i utgångsläget, visa lojalitet mot andra kvinnor. Vi kan inte vara så blinda för klassiska härskartekniker och manlig homosocialitet att vi inte ser att män inte behöver uppmanas till att vara lojala mot varandra eftersom de, de facto, redan är lojala mot varandra. Vi kan inte vara så naiva att den utsträckning i vilken patriarkala normer infiltrerar våra sinnen – kvinnors sinnen, mäns sinnen – undgår vår blick.

Att vara kvinna är inte att stå skild från patriarkala värderingar, genomskådande och opåverkad; inte heller är det att vara uteslutande ett objekt, en yta för andra att definiera, eller ett offer, oförmögen att skapa sin egen livshistoria. Nej, det är att leva/kämpa/älska/dö i en skenbart fri och självständig kropp men med sitt medvetande delvis fängslat, liksom människorna i filmen Matrix, (med en liknelse inspirerad av queerteoretikern Judith Butler), liksom alla vi som shoppar loss ett par dagar efter löning utan att se de kommersiella och kapitalistiska krafter som samstämt leder oss till marknadsplatsen.

Vi är alla genusskadade. Vi går runt med genusinflammerade ögon och vi ser på andra kvinnor såsom ett patriarkalt samhälle har lärt oss: som en lite sämre sorts människa, som någon vars kompetens och allmänna duglighet vi sällan tar för given, såsom Yvonne Hirdman ser på Alva Myrdal; oförsonligt. Det är därför som det är omöjligt att vara ense med Caitlin Moran när hon tolkar kvinnors moraliska skyldighet att vara lojal mot andra kvinnor som sexistisk. Mäns ryggdunkar kan allt som oftast ha sexistiska undertoner, men att som kvinna se på andra kvinnor med försoning i blicken måste snarast vara att betrakta som självförsvar. Åtminstone är det en början.