Artighetsreglerna av Amor Towles

För en tid sedan startade jag en bokcirkel och nu har vi haft vår först riktiga träff. Till dess hade vi läst Amor Towles debutroman Artighetsreglerna. Det var jag som föreslog boken och mina förväntningar var ganska högt ställda. På bokens baksida finns jämförelser med F. Scott Fitzgerald, en liknelse alldeles omöjlig att värja sig från.

Artighetsreglerna utspelar sig i New York år 1938. Vi får följa Katey under ett år som börjar med att hon och hennes väninna Eve träffar den världsvane och rike Tinker och slutar med att både Eve och Tinker försvinner ut ur Kateys liv, av allt att döma för gott. Den katastrof som inledningsvis förändrar trions inbördes relationer skapar så småningom en permanent splittring, där alla vägar tillbaka är alltför komplicerade för att ge sig in på. Under större delen av boken består triangeldramat därför av att Katey, avskild från Eve och Tinker, fortsätter att leva under stark påverkan av det som varit och det som hade kunnat bli.

Bokcirkelns medlemmar var överens om mycket som rörde boken. Vi tyckte att den var lättläst och underhållande, men vi tyckte också att den var lite väl anekdotisk och saknade egentligt djup. Det är en bok uppbyggd av och kring handlingar; det är ett rappt tempo, men som läsare får man ganska få förklaringar till varför huvudpersonerna agerar som de gör. Boken gör inga känslomässiga djupdykningar, trots att flera av de händelser som driver berättelsen framåt måste antas väcka känslomässiga reaktioner. Fastän historien leds av ett berättarjag, och alltså är berättad i jag-form, lär vi inte känna Katey särskilt väl. Hon förblir rolig och rapp, men platt.

För mig var Artighetsreglerna en böckernas motsvarighet till fyllda chokladpraliner. Jag älskade språket och det oändligt nostalgiska i berättandet. Jag älskade alla tidsmarkörer, dekadensen, de glamorösa festerna, unga människor som med glupande aptit tar för sig av livet. Jag älskade känslan av undergång, i relationerna huvudpersonerna emellan, i hotet om ett annalkande världskrig. Jag älskade Katey, hur kvicktänkt hon var, hur självständig och fräck, hur i total avsaknad av sådana egenskaper som annars brukar karaktärisera kvinnliga huvudpersoner i den här typen av böcker. Jag älskade den anekdotiska berättartekniken som skapade en känsla av att det verkligen var tjugo år gamla minnen jag tog del av. Och jag älskade att boken inte var romantisk i klassisk bemärkelse (flicka söker pojke, får pojke, lever lycklig i alla sina dagar) men desto mer romantisk i sitt vemodiga förskönande av en förgången tid.

Jag saknade boken när jag lagt den ifrån mig men nu, några veckor efter att jag läste ut den, har minnet av den förflyktigats. Det är en bok utan svärta, utan mänskligt djup, och därför berör den inte så som den hade kunnat göra. Jag förstår liknelsen med F. Scott Fitzgerald men Artighetsreglerna är knappast en ny Gatsby. Ganska långt ifrån, faktiskt.

2 reaktion på “Artighetsreglerna av Amor Towles

  1. Du är ju så fantastiskt duktig på att uttrycka dig! Jag håller med om allt du skriver, men hade själv inte kunnat formulera mig ens hälften så bra.

    /Jenny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>