Att läsa Lena Anderssons Var det bra så? är att plötsligt och utan förvarning skära sönder fingertopparna på papper. Det är ingen allvarlig skada, man återhämtar sig snabbt, men det är den plötslighet med vilket det händer: det skenbart harmlösa i hur pappret känns mot huden strax innan det skär igenom, och så den omedelbara smärtupplevelsen. Hur den sköljer över en och avtar; hur man alldeles därefter är helt återställd men ändå undrar: hur gick det där till?

Lena Anderssons bok, som handlar om vardagen bland högstadieungdomar i en Stockholmsförort, har samma effekt. Ett par ord eller några repliker och känslominnen väller upp, river itu, skär sig en väg genom mitt medvetande. Jag måste lyfta blicken från boksidorna, jag måste andas, blinka och låta ögonblicket passera. Först därefter kan jag fortsätta läsa. Jag har blivit två: jag är läsaren men jag är också berättelsen.

Och berättelsen är grymheten i hur ungdomar talar till varandra, att till och med när de är snälla är de grymma; det är känslan av att vara skyddslös. Det är de hierarkiska och till synes arbiträra lagar som delar upp och delar ut: makt och tolkningsföreträde till några få, utsatthet och förnedring till resten. (Grymheten emellertid mer generöst fördelad; alla sparkar neråt, neråt, tills den absoluta botten är nådd. På botten vill ingen vara.) Det är den självklarhet med vilken den egna familjens överlägsenhet kan framhållas, och känslan av utplåning när marken försvinner under mina fötter. Och så vuxenvärldens totala avsaknad av gehör, dess oförtäckta förfäran över barnens ovilja till godhet, dess oförmåga att läsa av, fånga upp, vara en meningsfull resonanspunkt.

Jag läser Var det bra så? och hela tiden skär jag mig. När jag har läst klart sitter känslan av uppgörelse i kroppen.