Jag läser The Mask of Motherhood av Susan Maushart, samma Susan Maushart som häromåret utkom med boken Nedkopplad, som jag tyckte mycket om. The Mask of Motherhood är en betydligt tidigare bok, från 1999, som inte finns på svenska. Att den inte finns på svenska, och att det såvitt jag vet inte finns någon annan motsvarande bok på svenska, ligger i linje med Mausharts tes: att bokens ämne är ovälkommet, att vi inte vill läsa om hur moderskap verkligen är, hur det förändrar oss i grunden, våra förutsättningar och livsbetingelser; hur, helt enkelt, ingenting någonsin blir sig likt igen. På gott och ont, ska väl tilläggas, men Maushart problematiserar framför allt förändringen som sådan, den helt genomgripande förändringen, och lägger mindre tid på att beskriva det som ligger i den andra vågskålen: barnet och kärleken.

”The mask of motherhood” är Mausharts beskrivning av ”the public face of motherhood that conceals from the world and from ourselves the momentousness of our common undertaking”. Maushart exemplifierar med en rad exempel vad detta förställda moderskap kan vara och hur det manifesteras, men för mig är det inte svårt att finna egna exempel. Alltså, till exempel: Att jag blir en bättre, mer tålmodig och pedagogisk mamma i offentligheten än när vi är ensamma hemma. Samtalen på BVC; hur jag ler och berättar att bebisen sover fint på nätterna, utan att nämna det faktum att han sover fint så länge jag låter honom sova på mage, vilket är mot BVC:s rekommendationer. Samtalen med vännerna; hur jag berättar en rolig historia om hur barnen driver mig till vansinne, utan att nämna att vansinnet är bokstavligt menat och inte metaforiskt; att detta egentligen inte alls är humor. Alla glättiga mammatidningar (som jag har vägrat befatta mig med de senaste fem åren). Uppdateringar på Facebook av typen ”se vilka söta/busiga/roliga barn jag har” och ”se hur kul/mysigt/absolut underbart vi har det tillsammans”. Diskussioner på olika nätfora där flaskmatning, barnmatsburkar och Barnkanalen fördöms, tillsammans med, får man anta, de mångtaliga föräldraskap där dessa företeelser ingår. Föreställningen att ”snälla barn” handlar om uppfostran och inte om ett hos barnet medfött temperament. Hur det slitsamma arbete som moderskap faktiskt utgör bara tas för givet (av alla, inklusive papporna). Samhällets hela glorifiering av det ideala moderskapet.

Maushart menar att den tystnad som omgärdar moderskapets realiteter upprätthålls delvis med hänsyn till de kvinnor och män som (än så länge) inte blivit föräldrar:

To tell the truth (or some truths) about motherhood to non-mothers, we seem to feel, would be a bit like debunking Santa Claus on the front page of the New York Times. There’s no disputing the facts, but you’d have to be a pretty bad sport to go around advertising them, wouldn’t you? What’s more, the odds are good that the naive audience for whom such revelations would be ’news’ might never believe them anyway. (s.5)

Så kanske det är. För egen del tänker jag att fasaden är en skyddsmekanism. Vi vet så väl hur moderskapet ska se ut att vi iscensätter det utan att blinka. Vi gör det för att skydda oss själva, våra val, vår livsstil; för våra älskade barns skull. Vi gör det för att alternativen är för svåra. Vi gör det för att inte rämna oåterkalleligt.