Det tycktes honom som om han inte rörde sig genom tiden alls

”Men allt eftersom resan fortskred kändes den sortens avbrott mer och mer overkliga för Andrews. Resans verklighet låg i det rutinmässiga, i att rulla ut bädden på kvällen, att stiga upp på morgonen, att dricka kaffe ur varma tennmuggar, att binda fast bäddrullarna på allt tröttare hästar, att i en monoton och bedövande rörelse förflytta sig över prärien som aldrig förändrade utseende, att föra hästarna och oxarna till vatten mitt på dagen, att äta hårda brödkakor och torkad frukt, att famlande i mörkret slå läger, hastigt sleva i sig de smaklösa bönorna och fläsket i det flimrande mörkret, dricka kaffe igen, rulla ut bädden. Det blev till en ritual, mer och mer meningslös ju mer den upprepades, men en ritual som ändå skänkte hans liv den enda struktur det nu hade. Det var som om han mödosamt, centimeter för centimeter, rörde sig framåt över den väldiga prärien, men det tycktes honom som om han inte rörde sig genom tiden alls, som om tiden snarare rörde sig med honom, ett osynligt moln som svävade runt honom och omslöt honom medan han red.”

Ur Butchers Crossing av John Williams

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>