Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Jag har läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten och älskat språket, älskat meningar som ”hans hud är silke och serpentiner”, samtidigt som jag hela tiden har saknat mötet med den genialiska Valerie. Valerie Solanas, författarinnan till SCUM-manifestet, den förvirrade kvinna som sköt Andy Warhol och gav honom men för livet, är bokens huvudperson. I textens många dialoger beskrivs Valeries genialitet, en genialitet som stora delar av eftervärlden också är överens om, men som saknas i den person som Sara Stridsberg har skrivit fram. I bokens text ligger tyngdpunkten på Valeries förvirring. Hon borde vara ett geni på gränsen till galenskap men blir istället en person som passerat galenskapens gräns, djupt sargad och omöjlig för omvärlden att förstå. Det framgår att människor demonstrerar till Valeries förmån under hennes rättegång, men den kontext utifrån vilken dessa människor har tagit ställning saknas. Bokens Valerie saknar position i samhället: hon drogar, hon prostituerar sig; ingen vill ge ut hennes texter och hon har inga vänner. Hur mobiliseras denna demonstration? Hur såg egentligen hennes position och genialitet ut?

Bokens Dr Ruth Cooper, Valeries terapeut, beskriver Valeries språk som ”fantastiskt” och bokens språk är fantastiskt, men det är Sara Stridsbergs språk, och efter läsningen är jag mer övertygad om hennes genialitet än om Valerie Solanas. Inom en snar framtid läser jag Sara Stridsbergs senaste bok, Darling River. Om den är hälften så bra som Drömfakulteten så är den läsvärd. Sara Stridsbergs första bok, Happy Sally, har jag redan läst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>