Jag har aldrig varit direkt sugen på att läsa Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. En feministisk klassiker, men med en koncept som länge har känts gammalt. En bok om vilken det enbart berättas att könen bytt plats, att även de bekönade orden bytts ut, att männen har papiljotter i skägget. En bok om vilket inget nämns kring handling, språkbehandling (mer än det att ”människa” heter ”kvinniska”) eller djupare tolkningar.
Nu har jag läst och jag vill tillägga detta: hur fast förankrad romanen är i 70-talets feministiska projekt, i en aktivistisk kvinnorörelse som också är en självhjälpsrörelse, i ett politiskt landskap där marxismen är feminismens förtryckande broder. Hur lätt romanen reproducerar stereotypa föreställningar om homosexualitet och, kanske allra mest, hur författarens förtjusning i att beskriva män i kvinnokläder blir ett gapflabb åt transpersoners dagliga utsatthet. Denna blindhet för andra maktordningar är också den ett rop från det förgångna; ett rop som gärna får tystna nu.
Boken blir en anakronism i det att den försöker säga något allmängiltigt om hur samhället är, samtidigt som den är fast förankrad i ett samhälle som var. Kanske var den aldrig tänkt att läsas fortfarande trettio år efter sin tillkomst.