”Jag fasade för att bli en viss typ av mamma – den typ vars kropp förslappades, som rörde sig i en ylleluktande, mjölkluktande dimma, högtidligt dignande under sina triviala bördor. Jag trodde att all den uppmärksamhet som dessa mödrar gav sina barn, deras behov av att vara nedtyngda, låg bakom kolik, sängvätning, astma. Jag föredrog en annan inställning – den låtsade förtvivlan, den överdrivna ironin hos de yrkesarbetande mödrar som skrev kåserier i tidskrifter. I sådana kåserier var barnen underbart självsvådliga, tuffa, vrånga, okuvliga. Mödrarna var också – genom sin humor – okuvliga. De mödrar i verkliga livet som jag tyckte var sympatiska, var sådana som kunde ringa och säga: ’Mitt lilla Hitler-embryo är inte möjligen hemma hos er?’ Deras skratt höjde dem över den mjölkiga dimman.”

Ur Miles City, Montana av Alice Munro