Jag tror nog inte att mitt minne är så mycket att lita på

För andra gången i mitt liv har jag läst Svindlande höjder av Emily Brontë. Första gången jag läste Svindlande höjder var jag tjugo år och läste litteraturvetenskap i Falun. Min allra första B-uppsats handlade om Svindlande höjder. Att läsa om Svindlande höjder drygt tjugo år senare – ett helt liv senare, med tanke på att jag var tjugo när jag läste den förra gången – har fått mig att minnas.

Framför allt är jag häpen inför det faktum att jag minns Svindlande höjder som en romantisk bok, att den handlade om kärlek? Idag när jag läser Svindlande höjder läser jag en berättelse om försummade barn, våld och mänsklig trasighet. Heathcliff slår, förbannar och förnedrar sin fru. Catherine går in i galenskap och dör. (Så fort Catherine blir galen utgår alla från att hon ska dö. En tvåhundra år gammal syn på psykisk sjukdom.) Jag förstår inte hur jag någonsin kan ha tolkat detta som en kärleksroman?

Och jag tänker: hänger detta ihop med att jag för tjugo år sedan delade mitt liv med en människa som vid ett tillfälle sparkade in dörren till badrummet, där jag hade låst in mig? (Var jag också galen?)

Jag minns det litteraturseminarium som handlade om Svindlade höjder. Jag minns att vi pratade om det särskilda berättarperspektivet och hur de kvinnliga huvudpersonernas namn liksom rör sig i cirkel genom boken. Men jag minns inte om vi pratade om att Heathcliff beskrivs med ord som normalt används för att beskriva djur. Jag minns inte om vi pratade om berättelsens alla patriarkala relationer – mellan kvinnor och män, men också mellan vuxna och barn. Jag minns inte om vi pratade om parallellerna till dagens samhälle, hur patriarkala strukturer överlever genom århundraden och hur en feministisk läsning av Svindlande höjder skulle se ut.

Helt säkert minns jag i alla fall att seminarieledaren var en man, liksom både handledaren och examinatorn av min B-uppsats om Svindlande höjder. Vid närmare eftertanke tror jag att alla lärare på AB-kursen i litteraturvetenskap var män – men kan det verkligen stämma? Jag tror nog inte att mitt minne är så mycket att lita på. Kanske minns jag inte samtalen om hur Heathcliff beskrivs som ett djur, eftersom jag samtidigt levde med en man som sparkade in en badrumsdörr?

Ändå minns jag året i Falun som det år då jag blev feminist. Det var inte tack vare mannen med badrumsdörren, knappast tack vare Svindlande höjder, och absolut inte tack vare den manliga lärarkår som (om jag minns rätt) missade att ställa alla riktigt relevanta frågor om Svindlande höjder. Det var tack vare två äldre kvinnliga studenter, som en gång sa ”fy fanken, vad jag är less på det manliga geniet” och en annan gång: ”Men Sofia, hur mår du egentligen?” Idag kommer jag inte ens ihåg deras namn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *