Jag är märkligt svag för romaner som utspelar sig till havs, förslagsvis på alldeles för små segelbåtar. Jag tänker på böcker som Ingrid Alfvéns s/y Glädjen, Calle Brunells Brev från en bruten horisont och nu, senast, Karl Eders debutroman Gale. Det är så märkligt, för inte mycket får mig att klamra mig fast vid sofftyget såsom tanken på hav och små båtar på drift. Enligt mig är havet ödsligt (men potentiellt fullt av sjömonster) och seglatser panikartat klaustrofobiska. Vilket förmodligen är den exakta orsaken till varför jag gillar romaner som utspelar sig till havs.