När duvorna försvann av Sofi Oksanen

Det har gått nästan två år sedan jag startade bokcirkel och jag är så glad (samt, om jag ska vara ärlig, lite förvånad) över att vi fortfarande träffas. Igår sågs vi hos C och samtalade om Sofi Oksanens roman När duvorna försvann. För egen del tyckte jag att det var en mycket bra bok, om än lite väl komplicerad. Det var det komplicerade som vi uppehöll oss vid under samtalet.

Det här är en bok där man måste läsa varje rad, annars riskerar man att missa viktiga ledtrådar, och har man missat en ledtråd så kommer den inte tillbaka. Flera avgörande händelser berättas dessutom enbart i form av ledtrådar; som läsare gissar man sig fram snarare än vet med säkerhet. Det är en bok som kastar in läsaren i ett historiskt förlopp, i ett (för oss) främmande land, utan att erbjuda särskilt mycket av förklaringar eller bakgrundsinformation. Den är extremt välresearchad, men lite lider Oksanen kanske av den gamla doktorandsjukan: det obetvingliga behovet att berätta allt man vet, för att liksom visa att man vet, och utan egentlig förmåga att lyfta blicken och utsortera de väsentliga förlopp som driver historien framåt.

Jag läste för några år sedan Utrensning av samma författare och minns den som en oerhört stark läsupplevelse. När duvorna försvann är också mycket bra, men det komplicerade i intrigen gör att läsupplevelsen blir krävande snarare än stark. Ändock har jag lärt mig massor om estnisk 1900-talshistoria: om hur det är att leva under permanent ockupation, om paranoian i ett angivarsamhälle, om hur det destruktiv samhället skapar destruktiva relationer. Och allt berättat på ett helt makalöst språk:

Vi föll ner på trappavsatsen, Juudits lätta kropp ovanpå min, min hand vred fortfarande om hennes, hennes öppna mun täppte till min, brösten rann ut ur blusen, i tystnaden hördes hennes förändrade doft, den var salt som stenarna i havet och hennes tunga simmade in som en liten fiskstjärt i min mun. Min svekfulla midja fick handen att lossa greppet och glida ner mot hennes höfter och så hände det som inte skulle hända. (s.227)

Till nästa bokcirkelsträff ska vi läsa Inger Alfvéns Allt vi aldrig gjorde med varandra. Det ser jag fram emot!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>