Lydia, Alva, Britt – och så jag?

Vidare tänker jag på Lydia, den kvinnliga huvudpersonen i Den allvarsamma leken, och den lätthet med vilken hon lämnar dottern bakom sig när hennes man erbjuder skilsmässa. Jag har på sistone läst flera berättelser där mödrar antingen lämnar sina barn, eller behandlar dem med en distans som ter sig helt omöjlig för (”normala”) mammor av idag. Jag tänker till exempel på Alva Myrdal, som lämnade tvåårige sonen Jan i Sverige när hon själv tillbringade ett år i USA , och detta utan att omvärlden höjde nämnvärt på ögonbrynen. Jag tänker också på Britt i Anneli Jordahls roman Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona som, för att kunna sköta sitt arbete, utan vidare lämnar över den ettåriga dottern, till råga på allt sjuk, till en sjuttonårig flicka som vare sig Britt eller dottern har träffat tidigare.

Kanske var lättare att vara mamma förr, då förväntningarna på hur mycket en mamma skulle älska sina barn var mer balanserade, mer realistiska, mer i paritet med hur vi förväntar oss att pappor älskar. ”Jag skulle inte överleva utan mina barn”, säger dagens mammor, men jag är ganska säker på att jag faktiskt skulle klara mig fint, att jag skulle vänja mig, så länge jag visste att barnen hade det bra. Däremot skulle jag inte, ur ett socialt perspektiv, överleva den skam som det innebär för en mamma att frivilligt lämna sina barn. Det är en modern skam, en skam som varken drabbade Lydia, i Hjalmar Söderbergs bok, eller Alva Myrdal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>