Det kan vara så här, som för Michael Francis i Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell:
Han fylls av – vad? Någonting mer än kärlek, mer än tillgivenhet. Det är något så intensivt och grundläggande att det liknar ett djurs instinkter. Det enda sättet att riktigt uttrycka den känslan vore att ägna sig åt kannibalism, far det genom hans huvud. Ja, han vill äta sin dotter och börja med vecken i nacken, och fortsätta med den lena pärlemorglänsande huden på armarna.
Men det kan också vara så här, som för Gauri i Jhumpa Lahiris roman Sankmark:
När hon var med Bela tyckte hon att tiden stod stilla och ändå mörknade himlen mot slutet av dagen… Även om de inte höll på med något tillsammans, kändes det som om de satt ihop. Hon kände sig fjättrad av ett beroende som begränsade henne mentalt, fysiskt. Vissa dagar gjorde det henne skräckslagen att hon kände sig så snärjd och också så ensam.
Jag kan under loppet av en dag färdas mellan Michael Francis och Gauris upplevelser; jag bär båda inom mig, som två poler mellan vilka själva vardagen utgör pendelrörelsen. Att vilja äta upp barnen, av en kärlek så stark, så sinnlig, att den blir i det närmaste djurisk. Att några ögonblick senare vilja slita sönder föräldraskapets band (också djuriskt?) och återerövra det autonoma i tillvaron. Det är möjligt att den utsträckning i vilken jag håller båda dessa fantasier vid liv säger något om mig, säger något om bristande förmåga till förnöjsamhet och vanlig vardaglig samvaro.